Så knäckande att du måste söka upp rehab

En kärleksförklaring till Jason Isbells kärleksförklaring

Foto: LASSE ALLARD
Markus Larsson har svårt att komma över Jason Isbells konsert på Berns i torsdags.
NÖJE

Låt: ”Cover me up”.

Artist: Jason Isbell.

Plats: Berns, Stockholm.

Betyg: (Artikelförfattaren ­behöver fortfarande leta upp ett rehab för ­traumatiserade rockjournalister. Reds anm.)

I torsdags stod jag och dunkade ­huvudet i ett stålräcke.

Det låter kanske dumt.

Men när countryartisten Jason ­Isbell avlossade ”Cover me up” var det svårt att, som det brukar heta, bete sig som folk.

Alla artister har älskade nyckelspår som betyder lite mer än de andra låtarna. De skickligaste virtuoserna brukar dessutom kunna spela dem i ­exakt rätt ögonblick för maximal effekt.

I 97 procent av fallen handlar det om en snabb och adrenalinsaltad stänkare som helst plockas fram i extranumren.

Den före detta gitarristen i Drive-By Truckers är ett av undantagen. ­”Cover me up” var en mycket långsam ballad när den släpptes på albumet ”Southeastern”, 2013. Och på Berns spelar han den ännu långsammare.

När han slår de första ackorden kippar hela lokalen efter andan. Till och med sorlet i baren tystnar. Redan i första refrängen verkar det som om han försöker överrösta alla soulartister som han en gång såg och lyssnade på hemma i Muscle ­Shoals, Alabama.

Det är underligt att inte mikrofonen blåser omkull av den ­vokala turbinmotorn. Och jordbävningen har bara börjat.

I en intervju med New York ­Times försökte countrykollegan Justin Townes Earle att beskriva sin vän:

”När jag sitter och pratar med Isbell kan han, precis som jag, låta som en dum redneck. Men sätt honom på pränt, eller bakom en gitarr, och han kan flyga.”

Penna och papper är ett grund­ackord i Jason Isbells ­karriär. Han läste litterär ­gestaltning på Memphis ­University för att bli bättre på att ­skriva texter och låtar.

I samma New York Times-­artikel ­besöker journalisten ­lägenheten i Nashville som ­Isbell delar med sin fru, violinisten Amanda Shires. Det ser ut som att George Jones och Tammy Wynette hade kunnat bo där – om de hade gått en skrivarkurs på Iowa Writers Workshop. Inredningen består av gitarrer och böcker. Cormac McCarthy, William Faulkner och Denis Johnson är några av Isbells favoritförfattare.

I intervjuer kan Jason Isbell fort­farande svära över att hans pappa ­målade en felaktig apostrof på en skylt med familjens namn. Noggrannheten med språket och melodierna – kärnfullheten där onödiga ord och toner saknas – har gjort honom till ett av de ledande namnen ­inom ny amerikansk country.

Jason Isbells musik innehåller många referenser till recept­belagda läkemedel (en av hans bästa låtar heter ”Codeine”). Han älskar namnens klang.

Och missbruk och beroenden är ­inget främmande för honom. Albumet ”South­eastern” skrevs och spelades in efter att han skrev in sig på rehab för att bekämpa sin ­alkoholism.

Sorgsna och ödesmätttade ”Cover me up” är egentligen en romantisk låt om nykterhet och kärlek. Att publiken alltid ­jublar när Isbell sjunger att han har spolat kröken – ”I swore off that stuff, forever this time” – måste vara unikt i en genre som präglas av bourbon, banditer och badasses.

Men det är refrängen, där vartenda ord är riktat till Amanda Shires, som tar den ­berömda kakan:

”Girl, leave your boots by the bed we ain’t leaving this room

Till someone needs medical help or the magnolias bloom

It’s cold in this house and I ain’t going out to chop wood

So cover me up and know you’re enough to use me for good”

På Berns sjunger Jason Isbell den med smärtsam inlevelse. Det är så knäckande bra att jag måste ta stålräcket med pannan.

Markus topp 3

1 Amanda Shires (countryartist)

Som min vän Pierre skriver på sms efter Jason Isbells konsert på Berns: ”Då hade det varit fem plus. Hennes sång/fiol förstärker hans vemod och gör musiken ännu varmare.” Trycker på ”gilla”-knappen och håller med.

2 Kanye West (artist)

Den 11 februari släpps äntligen nya skivan ”Swish”. Yeezus verkar även planera att släppa en ny låt varje fredag framöver. Bli inte förvånade om lejonparten av dem inte finns på albumet. Och, nej, det finns antagligen ingen större rockstjärna än Kanye West just nu.

3 ”The hateful eight” (kommande västernfilm)

Begriper inte alls den beska kritiken ­filmen har fått. Ett lysande kammarspel med många lik men utan döda minuter. ”Black dick”-monologen är redan en motbjudande och hysteriskt rolig klassiker.