Rockens Deppiga död

Markus Larsson: Hollywood Vampires är på ett sätt oförglömliga

1 av 8
NÖJE

Kära nån.

Det här var ju Deppigt värre.

Någonstans är Hollywood Vampires en av anledningarna till att man över huvud taget utbildar sig till rockjournalist.

Det är ibland de mest uppenbara dumheterna, som man aldrig skulle ha sett frivilligt, man minns bäst.

Och visst är den märkliga ”supergruppen” med Alice Cooper, gitarristen Joe Perry från Aerosmith och Captain Jack Sparrow på sätt och vis oförglömliga.

Vad är det här för något? Har rekvisitan från Lustiga huset flyttat ut på nöjesfältets konsertscen?

Föreställningen består till 98 procent av covers och är tillägnad medlemmarnas packade och döda förebilder eller vänner. 

The Whos ”My generation” är till Keith Moon, ”Come together” skickas vidare till John Lennon och George Harrison, ”Whole lotta love” har John Bonham i åtanke, ”Manic depression” är en honnör till Jimi Hendrix, och så vidare.

Ingen skulle dock ha blivit förvånad om det visat sig att Joe Perry gick i sömnen bakom sina tjocka och flaskbottnade solglasögon. När han inte åmar sig framför en Carola-fläkt i en fåfäng pose, mest för att hans kläder ska fladdra på ett dramatiskt vis i ett solo, orkar han knappt slå sönder en gitarr i låt fem.

Med stor och trött likgiltighet drämmer han instrumentet i trumpodiet, om och om och om igen. Det tar ett tag innan fanskapet går sönder och Pete Townshend-teatern slutar.

Alice Cooper är det inget större fel på, absolut inte. Men ofta låter det mer som att han reciterar högt ur rockmanualernas abc än sjunger med inlevelse. Se karaokeversionen av David Bowies ”Rebel rebel” som exempel.

Och Johnny Depp? Han har trots allt, efter att ha smugglat hundar till Australien och en viss uppmärksammad skilsmässa, blivit showens huvudperson.

Tja, har han en gitarr där nere på ena benet eller är det en slak ballong? En mycket befogad fråga, med tanke på hur han behandlar sitt instrument.

Depp lullar runt, lite planlöst. Han krafsar på sina strängar, tänder en cigarill och bråkar med sin stripiga sjal (fläktarna envisas med att blåsa tygtrasorna rakt upp i hans ansikte).

Att se Johnny piratvagga runt med deg i knäna och slå några slappa riff med stel arm i ”Ace of spades” är verkligen en upplevelse.

Resten av bandet, däribland trummisen Matt Sorum, verkar ha rätt kul. De räddar på sätt och vis konserten från att få en träpåle i hjärtat medan de tre huvudpersonerna uppfyller alla fördomar som finns om världsfrånvända och uttråkade rockvampyrer.

Vad är det som exempelvis låter bättre än kvällens version av ”Train kept a-rollin'”? En skruvdragare.

Det som på förhand verkade bli en skojig parodi sänks av trions totala brist på glädje, självironi och humor.

Så när exakt tio färgglada partyballonger moloket studsar runt i publikhavet under extranumret ”School's out” dör den gamla rocken igen, denna gång med en berg och dalbana i bakgrunden.

Må den aldrig återuppstå.

Det räcker nu.

ARTIKELN HANDLAR OM

Rock