Slutet är bland det svettigaste jag sett

Så bra var Bossens tredje spelning på Ullevi

1 av 2
NÖJE

GÖTEBORG. Det finns flera ovanliga saker med tredje konserten på Ullevi.

Som att Bruce Springsteen spelar hela dubbelalbumet ”The river” från början till slut.

Eller att det finns överraskande många repor i lacken ibland.

Men framför allt – vad var det som hände mot slutet?

”The river tour”?

Med tanke på att Bruce Springsteen emellanåt spelar blygsamt få låtar från sitt klassiska dubbelalbum kunde turnén lika gärna heta ”Born in the USA”-tour.

Eller bara ”tour”.

Och frågan är hur fortsättningen blir.

The E Street Band är ett fantastiskt band, men de blir inte yngre. Inte bandets chef heller.

Den som inte märker hur spänsten och energin stadigt mattas av ljuger. Bruce själv springer runt och dirigerar arenorna lite stelare och långsammare för varje år som går. Ibland ser det lite pliktskyldigt ut.

Dessutom har Springsteen gjort liknande arenavändor förut, många gånger om.

Den som sett flera konserter kan lite för enkelt förutspå vad som kommer att hända.

Missförstå mig inte. ”Bäst före”-datumet är inte passerat.

Men någonstans finns det också en gräns för hur mycket en ”Hungry heart” eller ”Out in the street” eller ”The rising” eller till och med en ”Badlands” kan gripa tag och beröra 2016.

Och prata inte mer om ”Death to my hometown”. Det går inte att polera en bajskorv.

Ibland är det roligare att tänka på vilka andra projekt som Bruce Springsteen har inom sig. Väntan på det där countryalbumet eller gospelskivan börjar bli lång.

Sedan råder det aldrig någon tvekan om vilken unik liveartist Springsteen är. Försök inte ens. Den diskussionen är död sedan länge. Efter Prince finns det ingen större scenkonstnär vid liv.

Idén att spela hela ”The river” har dock några ofrånkomliga och inbyggda brister. Låtordningen passar bättre på ett album än på en arena. Och i vissa partier får Springsteen kämpa ordentligt med sången och rösten.

Han låter ordentligt sliten i ”Independence day” och hela bandet tappar nästan bort sig i ”Hungry heart” när musiken och sången råkar hamna i osynk.

Men det finns mycket guld också.

Det är inte varje dag man får höra rariteter som ”The price you pay”, "Wreck on the highway” och ”Point blank” under en och samma spelning.

Och den sistnämnda kan vara den absoluta höjdpunkten under Springsteens tre kvällar på Ullevi.

Egentligen förtjänar bara Roy Bittans förlängda pianointro en separat hyllningstext. Och den suggestiva svärtan och sammanbitna dramatiken därefter slår andan ur kroppen. Om och om igen.

Och efter att sista ”River”-låten tonat ut är det ett helt annat band som står på scenen.

De växlar upp. Och växlar upp. Och växlar upp igen.

Ibland känns det inte som att ett rockband uppträder framför publiken. Det är en tornado som far fram över läktarna. En massiv våg av energi som aldrig mattas. The E Street Band har inte ens tid att ta en kort paus mellan ordinarie set och extranumren.

De bara fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter.

Det kokar och kränger och skräller och exploderar på högre och högre volym.

Slutet är bland det värsta och svettigaste jag sett.

Det borde inte finnas något att tillägga efter covern på ”Shout!”.

Men Springsteen, som häpnadsväckande nog känns yngre och vitalare för varje minut som går, är inte klar. Inte på långa vägar.

Han rusar ner till publiken och hämtar en stor banderoll som han vecklar ut tillsammans med Steve Van Zandt:

”It's time for the stadium breaker”.

Och i mitten av den vanvettiga versionen av ”Twist and shout”, precis när euforin slår nya svenska rekord, tar Springsteen sats igen och börjar skrika:

”Are we going to test the stadium”?

Ja, gissa. Ni vet precis vad som händer sedan.

Den avslutande kalabaliken går inte att beskriva.

Betyg låt för låt nedan.

Betyg låt för låt

Markus Larssons betyg

Meet me in the city

Kraftfull öppning med 60-talspoppig ”River”-outtake. Garagerock möter The Crystals. Publiken gör tifon och låter dubbelt så högt som bandet.

The ties that bind

Genomkörningen av hela ”The river”-albumet börjar med en version av inledningsspåret som inte riktigt hittar rätt tempo.

Sherry darling

Skrevs ursprungligen till ”Darkness on the edge of town”, men passade inte albumets ton och tema. Springsteens hyllning till kortlivade och halvobskyra subgenren ”franternity rock”. Genrens affischnamn på sextiotalet hette bland annat The Premiers och The Swinging Medallions.

Jackson cage

Tyngre och långsammare än originalinspelningen.

Two hearts/It takes two

Det klassiska ”sjunga i samma mikrofon”-numret mellan Springsteen och Miami Steve passar förbi utan att tända till. Känns som om bandet spelar i uppförsbacke. Det lyfter inte förrän i den korta snutten av Marvin Gayes och Kim Westons Motown-singel.

Independence day

I den inledande monologen berättar Bruce om hur det självbiografiska far-och-son-dramat ”Independence day” i grund och botten handlar om hur två personer sitter vid ett bord sent på natten och försöker förstå varandra. Här kämpar Springsteen verkligen med sången. Rösten håller inte riktigt.

Hungry heart

Och här hamnar sången och musiken i osynk. Jake Clemons stapplar in i solot. Det stora allsångsnumret faller tämligen platt.

Out in the street

Låter som vanligt som Phil Spector arrangerar en julfest på E Street.

Crush on you

Så inspirerad att Springsteen nästan vrålar halsduken av sig. Men han har själv ifrågasatt varför han bland annat valde bort ”Roulette” till förmån för den här raggarrumlande bagatellen.

You can look (but you better not touch)

Också en av de mer lättviktiga låtarna. Men ”You can look...” lyser åtminstone upp mörkret som dominerar ”The river”.

Here she comes/I wanna marry you

Enormt besjälad version av den romantiska boardwalkballaden. Springsteen och Steve Van Zandt får den att glittra som en ballad av The Drifters.

The river

Det är svårt att inte tycka om att Springsteen sänker tempot och intensiteten här. Sorgen och allvaret i texten förstärks. En av de vackraste arbetarklassballaderna som har skrivits. Texten känns fortfarande lika aktuell nu som 1980.

Point blank

Den största fördelen med att hela ”The river”-albumet spelas från början till slut? ”Point blank”. Den något omarrangerade versionen, där Roy Bittan spelar ett förlängt och dramatiskt intro, är gastkramande rakt igenom. ”Once I dreamed we were together again”-sekvensen mot slutet...

Cadillac ranch

Om E Street Band var en bil här skulle det slå lågor om avgasrören.

I'm a rocker

Som sagt – albumet innehåller en del låtar med lustig hatt och clownnäsa.

Fade away

De kallsvettiga och ångestladdade nattballaderna på ”The river” har alltid varit...

Stolen car

... dubbelskivans hjärta.

Ramrod

Den dånande plåtkolossen är faktiskt oväntat underhållande.

The price you pay

Effektfull och episk med magnifik körsång av Miami Steve. Rariteten har spelats två gånger under Ullevi-konserterna. Förut fick man vara glad om man fick höra den två gånger på 30 år.

Drive all night

Springsteen rosslar mer än vanligt emellanåt, men ”Drive all night” är som vanligt en glödbädd av stora känslor. Luften dallrar nästan av laddningen de sista minuterna.

Wreck on the highway

Balladen är inspirerad av countryartisten Roy Acuffs låt med samma namn. Utifrån en bilolycka beskriver Springsteen en djup livskris. I dag känns det som om de becksvarta novellerna på albumet ”Nebraska” började här.

Badlands

Och på en sekund flyger konserten upp från stolen och svävar flera meter över marken igen.

The promised land

Magisk. Rakt igenom. Magisk.

Candy's room

E Street Band tar på sig knogjärnen...

She's the one

... och sluggar sig fram i två underbart överhettade nummer.

Because the night

Hela The E Street Band spelar som om det var deras sista show i karriären. Fullständigt sanslöst.

The rising

Hettan från ”Because the night” spiller även över hit.

Land of hope and dreams

Widescreen-rock i gränslandet mellan gospel och soul. Att den alltid avslutas med några rader från The Impressions ”People get ready” är passande. Låten känns som en lång hyllning till soulegenden Curtis Mayfield och hans evigt upplyftande värme.

Born in the USA

En av de hårdaste versioner jag någonsin hört The E Street band göra. Urladdningen efter att Max Weinberg har slagit armarna av sig slås bara av...

Born to run

... när det här ungdomsvrålet tar fart. Springsteen börjar nästan skratta i verserna. Publiken är bandets mest högljudda medlem här. Hyllningarna under låtens break kan få vem som helst att tappa andan.

Seven nights to rock

Efter över en timme av hård koncentration lossar E Street Band på manschettknapparna och knyter slipsen runt huvudet i en otyglad och överlycklig cover på Moon Mullican.

Dancing in the dark

Scenen invaderas av lyckliga fans som får dansa med sina idoler i E Street Band under Springsteens traditionella och långa publikfrieri. Vissa får till och med spela gitarr. Både i luften och på riktigt.

Tenth avenue freeze-out

Den fantastiska hyllningen till Danny Federici och Clarence Clemons. En utmattande uppvisning som bara är en liten uppvärmning inför...

Shout!

... den här. Hur de lyckas få in så fruktansvärt mycket liv och lust i en 57 år gammal soulsingel är overkligt. Springsteen gör till och med ”en hel James Brown”. Han låtsas spela utpumpad och får en handduk över sig av Miami Steve. Sedan blir versionen ännu intensivare och knäppare och bättre.

Twist and shout

Steve Van Zandt och Springsteen tar upp en banderoll från publiken och rullar ut den mellan varandra: ”It's time for the stadium breaker”. Det fattades väl bara det. ”Are you ready to test the stadium?” undrar Bruce efter ett tag. Och ni vet precis vad som händer sedan. Sinnessjukt.

ARTIKELN HANDLAR OM