En tv-serie lika originell som en korvkiosk

1 av 2 | Foto: Netflix
”Stranger things” är ren pornografi för en 1980-talsnostalgiker och en smått förtrollande liten saga för små och stora barn.
NÖJE

Underskatta inte bagateller.

Framför allt inte tv-serier som smakar popcorn.

Nostalgiska matinéäventyret ”Stranger things” på Netflix är oemotståndligt.

Inga originalserier på Netflix presenteras av en slump.

Allt är strikt målgruppsanpassat.

När bolaget lanserade ”House of cards”, dramaserien som fick Netflix att slå igenom globalt, var det ingen chansning. Film- och tv-tjänsten visste att det skulle bli en hit.

Det handlade inte om fingertoppskänsla utan om data. Netflix kände till vad den strömmade tjänstens registrerade användare tyckte om.

De gillade politiska thrillers, skådespelaren Kevin Spacey och regissören David Fincher.

Om någon lyckades baka en ­tårta av de tre ingredienserna skulle receptet ha sett ut så här:

Washington + Spacey + ­Fincher = succé.

Och samma någon måste ha gjort en liknande marknads­undersökning innan de gav grönt ljus för ”Stranger things”.

Det krävs ingen Oppfinnar-Jocke för att inse att många som prenumererar på Netflix i dag växte upp på 1980-talet och att samma människor, enligt normen, kanske har blivit uttråkade föräldrar.

Vad ska de titta på? Vad känner de igen sig i? Mm-hm? Mycket riktigt. ”Stranger things”.

”Stranger things” är ungefär ­lika originell som en korvkiosk. Serieskaparna The Duffer ­brothers har helt enkelt städat ur sina gamla pojkrum och trycker ner tittarnas ansikten i en stor popcornkartong av 80-talsreferenser.

Att säga att de härmar Steven Spielberg och Stephen King är en underdrift.

När seriens logotype skulle designas skickade de exempelvis in över tjugo pocketböcker av just King. Ja, om du är i min ålder - norr om 30, typ - har du ägt minst en av dem.

”Stranger things” utspelar sig i en liten håla i Indiana i början av 1980-talet. En pojke försvinner, en flicka med övernaturliga krafter dyker upp och en skum hemlig organisation ledd av Matthew Modine i grått hår har en massa fuffens för sig bakom taggtråd.

Vad som följer är ren pornografi för 80-talsnostalgiker. ­Klyschorna haglar. Den utsökta vinjetten är inspirerad av ett soundtrack av John Carpenter. Blinkningarna till filmerna ”E.T”, ”Närkontakt av tredje graden”, ”Dödskallegänget” och ”Alien” är så många att man fnissar.

Att kidsen spelar ”Dungeons and dragons” nere i en källare är en annan höjdpunkt. Rollspel och dess magi har inte skildrats lika bra sedan den sorgligt ­underskattade serien ”Nollor och nördar”.

Popnostalgin kunde ha blivit det tröga monstret ”Be here now” av Oasis. Men ”Stranger things” är snarare ”Bandwagon­esque” av Teenage Fanclub.

De fantastiska barnskåde­spelarna, den uppenbara kär­leken till förlagorna och geniala rollbesättningen - kan man ­nämna Matthew Modine och Winona Ryder för ofta? - skapar en smått förtrollande liten saga för små och stora barn.

Berättarglädjen är lika stor och röd som hjärtat som bultar i bröstkorgen hos E.T.

Markus topp tre

1 Winona Ryder (skådespelare)

Hon har sällan varit bättre än när hon sitter i ett skåp och kommunicerar med sin ­försvunne son via, ehm, ­julgransbelysning.

2 Matthew Modine (skådespelare)

”Stranger things” är en nöd­vändig påminnelse om hur bra Modine var i filmer som ”Full metal jacket” och ”Short cuts”.

3 ”Det svarta tornet” (romansvit, Stephen King)

Nyheten att Idris Elba och ­Matthew McConaughey spelar huvudrollerna i en kommande filmatisering av böckerna får snålvattnet att rinna.

ARTIKELN HANDLAR OM