Buga er, bitches – Beyoncé är här

Markus Larsson om superstjärnan

1 av 5
NÖJE

Buga er, bitches.

Just nu är det här Beyoncés värld och show.

Jag tycker nästan synd om alla som inte är på Friends arena i kväll.

När filmskaparen och aktivisten Michael Moore i sitt senaste nyhetsbrev listade fem skäl till att Donald Trump blir amerikansk president i november nämnde han Beyoncé på plats två under rubriken:

”Den vita kränkta mannens sista strid.”

Med stor ironi och sarkasm ­försökte han beskriva vad arga vita män tycker sig ha förlorat och därför väljer att rösta på en rabiat rasist som vill bekämpa immigranter och nödställda ­genom att bygga en mur mellan USA och Mexiko.

Bland det viktigaste var att de har tappat makt och mark åt ­minoriteter och kvinnor. Herregud, de får inte ens ha Super Bowl i fred längre.

För där marscherar Beyoncé och en armé av svarta kvinnor fram med knutna nävar och ett tydligt budskap:

Det här är inte bara er värld längre. Ni äger inte ens ”er” ­favoritsport. Ni kan inte göra vad ni vill.

Beyoncés laddade framträdande på årets Super Bowl är en av anledningarna till att det inte går att sluta att prata om henne.

I takt med att hemlandet USA har blivit mer ­polariserat har även låtskrivaren, artisten, skådespelaren och producenten från Houston, Texas också blivit mer ­radikal och politisk.

Senaste och sjätte soloalbumet ”Lemonade” som släpptes i april i år är det andra skälet till att Beyoncé inte lämnar ramp­ljuset.

Alla låtar tog sig in på amerikanska topp­listan. Att Beyoncé blev den första artisten någonsin som fick in över tolv spår samtidigt på Billboard är bara ett av hennes många rekord.

”Lemonade” berör många av samtidens mest laddade ämnen. Afroamerikansk medvetenhet och självkänsla. Polisbrutalitet och rasism. Härkomst och ­feminism. Men i grunden är det en låtsvit om en bedragen gift kvinna, hennes ilska och hämndbegär. Sorge­arbetets alla stadier finns i skivans tolv ­låtar – förtvivlan, ilska, resignation och för­soning. Möjligen även förlåt­else.

Man får bläddra långt tillbaka i soulhistorien för att ­hitta en skiva som går att jämföra med ­”Lemonade”. Den kan stå jämsides och hålla huvudet högt bredvid både Lauryn Hills ”The miseducation of Lauryn Hill” och Marvin Gayes obarmhärtiga skilsmässoalbum ”Here, my dear”.

Många valde att tolka ”Lemonade” som en uppgörelse med maken Jay-Z, att ­allting handlade om deras liv ­tillsammans och ­relation.

Skvallret och spekulationerna var så giftiga vid premiären av ”The formation tour” i Miami i slutet av april att ­publiken drog efter andan när bildskärmarna lystes upp av ­gulliga hemma­videor på Beyoncé, Jay-Z och dottern Blue Ivy. Men att det gifta paret inte lämnar några kommentarer och låter fönstret stå öppet för olika ­tolkningar gör musiken ännu mer ­drabbande och mänsklig.

Det var en bländande show som attackerade alla ­sinnen. I den kvava ­Florida-natten framstod Beyoncé, precis som ­Madonna under hennes bästa år, som en osårbar ­superstjärna för ­utsatta minoriteter. ­Genom henne kan de få kraft, ­inspiration och själv­respekt.

Och där många ­andra ­artister på samma arenanivå ­baserar sina ­konserter på 35 år gamla klassiker är Beyoncé 2016. ­Eller till och med 2018.

Musiken mosas ihop och ­remixas om. Hon spelar inte ­flera av sina mest älskade hits. Ibland är det ­åtminstone svårt att ­känna igen de största hitsinglarna i den ­digitala orkanen. 

Hon har låtkatalogen. Hon har rösten och ­perfektionismen. Hon har precis gjort sitt starkaste album. Hon har en show där alla mätare står på rött. Jag skulle kunna resa långt för att se hur Beyoncé och­ ­hennes dansare radar upp sig

i inledande ”Formation” och beatet ­börjar studsa mellan ­väggarna i Friends ­arena i kväll.

Tro mig, du vill vara där.

ARTIKELN HANDLAR OM