Programmet borde byta namn till ”Hyfsat habilt”

NÖJE

Jill Johnsons avsnitt är ungefär som resten av säsongen.

Allt hade kunnat vara så mycket bättre.

Emmylou Harris!

I några sekunder skymtar den amerikanska countrylegendaren och Polarpristagaren förbi.

Förutom Lisa Ekdahls version av ”Crazy in love” är det avsnittets enda utropstecken.

Men det är som vanligt. När det händer något intressant i ”Så mycket bättre”, något som åtminstone har en liten smula med musik utanför bubblan att göra, så buntas ämnet buntas ihop till en liten boll som snabbt och lätt kan sparkas utanför sidlinjen.

Jill Johnson har fått hälsa på hemma hos Emmylou, som syskonduon First Aid Kit har döpt en av sina största låtar efter, och sjungit med henne. I programmet beskriver Johnson det nästan som en livsförändrande upplevelse.

Emmylou Harris är en av världens bästa uttolkare av den stora countrytraditionen. Hon hade kunnat vara en utsökt utgångspunkt för Jill att berätta om sin kärlek till landsbygdens vita soulmusik, genrens fixstjärnor och hur hon själv passar in i traditionen.

Country har aldrig varit töntigt, tvärtom. Det är fortfarande en närvarande kraft i  populärkulturen. Vilket i år blev rätt tydligt när Beyoncé valde att lägga in den countryinspirerade låten ”Daddy lessons” på senaste skivan ”Lemonade”.

Men det blev naturligtvis ingen fördjupning av någonting särskilt alls.

I stället fick vi se deltagarna köra bil genom gotländska vattenpölar. Magnus Carlson och Tommy Nilsson pruttade fram i ett mycket ansvarsfullt ”farsor på stan”-tempo (vrooom!). Danny Saucedo plumsade runt med större pondus (brum!). Och Little Jinder har inget körkort (tut-tut!).

Många ser kanske inte Jill Johnson som en låtskrivare och producent. Hon var själv inne på det i avsnittet. Men det var inte direkt enkelt att upptäcka den sidan av henne i programmet.

”Så mycket bättre" utgår ofta från att tittarna har en lika stor koncentrationsförmåga som guldfiskar med en Ipad mellan fenorna. Succén ”Jills veranda” och Nashville fick märkligt lite utrymme. Krutet lades i stället på ”Crazy in love”, ”Kärleken är” och en ”Roliga timmen”-cover på Deep Purples ”Smoke on the water”.

Jill Johnson har släppt starkare ögonblick på sina skivor. Med den rösten borde hon också snart kunna göra ett ännu djupare musikaliskt avtryck över huvud taget. Däremot fick hennes roll som countryambassadör märkligt lite plats i ”Så mycket bättre”. Inte ens hennes egna tolkningar har varit speciellt mycket country. I så fall krävs det något mer än en banjo.

Var det här allt? Ja, tydligen.

Den här säsongen började bra men blev snabbt en trivsam podcast där några artister satt och snackade lite med varandra till lunch och middag. Musiken passerade ofta rätt obemärkt förbi.

2016 hade ”Så mycket bättre” kunnat byta namn till ”Hyfsat habilt”. Eller kanske ännu hellre:

”Helt ok”.

 

”Crazy in love” (Lisa Ekdahl)

Vem trodde att schlagerdopad havrepop skulle passa som isblå jazzpop? Sättet som Lisa Ekdahl, med små subtila medel, bygger om den välkända melodin är imponerande.

 

”Vaken” (Danny Saucedo)

Låten är bra fram till ”droppet”. Sedan är det som om två gamla Nintendospel står och spelar pingis mot varandra. Greppet börjar kännas rätt kört.

 

”Ljudet av tårar” (Tommy Nilsson)

Ämnet och temperamentet passar Nilsson perfekt. När det gäller lugna favoriter är han en svensk Julio Iglesias. Synd bara att balladens ”bäst före”-datum gick ut för ungefär 30 år sedan.

 

”The chill” (Freddie Wadling)

Plåtslamrig och hård tappning där Wadling i några ögonblick återvänder till sin punkröst. Covern hade kanske nått full Tom Waits-potential om Freddie fått arbeta lite mer och längre med sin skapelse.

 

”1000 mil” (Little Jinder)

Kanske inte det mest minnesvärda bidraget i programserien. Men oavsett vilket är Little Jinder alltid en påminnelse om att det står 2016 i almanackan och inte 1987.

 

”Eternal love” (Magnus Carlson)

Har alltid misstänkt att klassiska schlagerlåtar skulle passa Weeping Willows utmärkt. Se Carlsons version av ”Kärleken är” som bevis. Han förvandlar låten till ett känsloladdat nummer i Elvis Presleys, Scott Walkers och The Righteous Brothers anda.