Svensk pop har aldrig varit roligare

NÖJE

Kommer en kväll in på Folkhemmet på Söder i Stockholm och ser Wille från Mindscape i baren. Det var, om jag minns rätt, han som spelade keyboard.

Och var så snygg.

Mindscape lirade inte precis i samma division som de andra på den där gloriösa Giro Di Trimotore-turnén, men det var ändå Wille som fick alla tjejerna och i Växjö så kom han och Raffe? fast det kanske inte är preskriberat ännu.

Han är fortfarande snygg.

Trots att det sedan dess gått? ja, herregud.

Tio år. Det har faktiskt gått tio år sedan det var 1992.

Nirvana, säger ni. Svensk indiepop, säger jag – plötsligt påmind om dess storhet bara för att jag för ett kort ögonblick ser Mindscape-Willes vackra nuna i barvimlet.

Det var 1992 svensk indiepop slog igenom och för mig är det, nu när jag tänker på det, en minst lika avgörande händelse som den omsusade punkrörelsens födelse.

Indiepopen fick sannerligen inte samma breda genomslag, den var för nihilistisk till sin natur för att tillskrivas minsta sociala betydelse och den kommer aldrig att avhandlas på en enda anständig kultursida.

Kanske var det därför den var så kul att följa då och kanske är det därför den är så kul att minnas just nu.

För att så få fattade.

Och för att ännu färre fattar i dag.

Jag vet inte.

Jag vet bara att det i Hannas Källare, på Pet Sounds Bar och i Linda Norrmans krönikor under några månader 1992 fullkomligen kryllade av band som klädde sig snyggt, stirrade truligt i scengolven och skrev fantastiska små popmelodier.

Popsicle, This Perfect Day och Eggstone, som alla albumdebuterade det året, var de som gjorde tydligast avtryck i tiden, men jag minns också skivor – de flesta förpackade av Lasse Sundh – med namn som Easy, Souls, Baby Lemonade, Singer, Mufflon 5, Poverty Stinks (som kom från Finland men hör dit i alla fall), A Shrine och just Mindscape.

Svensk pop har förmodligen aldrig varit roligare att befinna sig i närheten av än just då.

1992.

Banden är sedan länge borta. Skivbolagen, spelställena och de flesta av de inblandade journalisterna likaså. Det är som det ska. Riktigt poprörelser lever bara i något år.

Men de arton av oss som ännu inte sålt våra Snapology-samlingar har all anledning att ägna oss åt lite ljuv nostalgi just nu.

ARTIKELN HANDLAR OM