Årets Kalas-turné kan bli en verklig klassiker

NÖJE

Nu är det bara en enda premiär kvar denna småbistra popsommar.

Men det är sannerligen inte vilken som helst.

Årets upplaga av Kalas kan bli en verklig klassiker.

På fredag spänner de hanen och avlossar sina första skottsalvor till konserter.

Thåström, Kent, Hellacopters och nya stjärnskottet från Borlänge, Mando Diao.

Det sker i Norrköping och jag har inte längtat så intensivt till denna märkliga stad sedan... ja, i och för sig, det är bara en dryg vecka sedan jag for dit för att träffa svärmor och trevligare går det knappast att ha.

Men ändå.

Om de inblandade sköter sina kort som de ska kan det bli en riktigt, riktigt magisk kväll.

Framförallt hoppas jag på Kent.

Förstås.

De var bara ett par nervösa misstag - och ett misslyckat arrangemang i "Pärlor" - från högsta betyg vid vårpremiären i Köpenhamn i maj och det skulle förvåna mycket om de inte lyckats korrigera de felen till nästa turnéstart.

Med andra ord borde Sveriges bästa rockband kunna åstadkomma ett live-under som står i paritet med klassen på senaste kanonalbumet, "Vapen & ammunition".

Vad Thåström kan på scenen vet alla.

När han vill är han bäst, punkt och slut.

Låt oss bara hoppas på några fler överraskningsmoment - de senaste turnéerna har varit väldigt likartade till upplägget.

Hellacopters är också en monstruös live-akt - när andan faller på. Nu har de revansch att utkräva för en ojämn Hultsfredsspelning och jag misstänker att konkurrensen triggar dem till stordåd.

Sen är det Mando Diao då, från min hemstad Borlänge. Nästa The Hives, säger många. Nästa Pretty Things, säger jag. Om de inte blir för nervösa - vilket absolut ingenting tyder på att de knappt 20-åriga masarna någonsin kan bli - lär de i vilket fall få ett saftigt genombrott med den här turnén.

Låt kalaset börja, säger jag.

Om jag bara begrep lite mer av psykedelia och gammal brittisk folkrock hade jag förmodligen kunnat utse Dungen till ett av årets fynd.

Han verkar väldigt begåvad.

Men tyvärr, stilen är mig helt främmande.

Värsta sortens flight både till och från Sundsvall i helgen.

Inte nog med artister som Carola och Afro-Dite och Petter - halva VM-laget från 1994 skulle upp och ner också.

Känner mig alltid som Big Bopper i såna lägen.

Vem tror ni det blir mest skriverier om vid en eventuell krasch, Martin Dahlin eller lilla mig?

Ledsen, men det är sånt jag bryr mig om.

Har nu fått en guidad tur genom den omskrivna Sidelake-studion och utan att begripa ett skvatt av de tekniska fördelarna (fast mixerbordet ser ut som man kan sköta kärnkraftverk med det och det är förstås imponerande) förstår jag varför fler och fler väljer att åka till Sundsvall för att spela in.

Jag menar, en ren studio... när hörde någon talas om en sån?

Orsaker till extas

Per Bjurman [email protected]

ARTIKELN HANDLAR OM