Solomon Burke sjunger om livet

NÖJE

Risken finns att någon, så här mitt i sommaren, missade fredagens Puls.

Därför ber jag att få upprepa:

Solomon Burkes "Don"t give up on me" är en formidabel skiva.

Jämförde den 200 kilo tunge avelstjurens och begravningsentreprenörens underbara southern soul-comeback med Dan Penns likaledes underbara "Do right man" från 1994 i fredagens femplusrecension.

Har sedan dess kommit på att jag lika gärna hade kunnat beskriva den som den mer hoppfulla gospel-versionen av Bob Dylans "Time out of mind".

Det finns spår av samma slags blues, samma slags svärta, samma slags värdiga... ja, ni får ursäkta om det låter mossigt men jag är ute efter ordet "vuxen" och i det här fallet har det en synnerligen positiv innebörd.

Men medan Dylan sjunger om döden sjunger Solomon Burke - en av den ursprungliga sydstatssoulens allra största vokalister, fullt jämförbar med både Al Green och Otis Redding - om livet.

Inte minst i den "Stepchild" just Dylan skrivit speciellt till detta märkvärdiga Burke-album.

Som alltså blev till för att Andy Kaulkin på punkbolaget Epitaph plötsligt insåg att denne mer eller mindre bortglömde legend borde kunna knytas till underetiketten Fat Possum - ni vet Mississippi-bolaget som skänkt världen asråa nu-blues-plattor med bland andra

R L Burnside - och där förses med rätt sorts producent, rätt sorts komp och rätt sorts låtskrivare för att kunna göra ett riktigt stort album.

I en fantastisk intervju med Lennart Persson i senaste numret av svenska musiktidningen Sonic berättar The Bishop - som driver en egen kyrka i synnerligen ruffiga Los Angeles-stadsdelen Inglewood - om chocken när Kaulkin meddelade vilka som mer eller mindre skrek efter att få ge honom låtar:

Bob Dylan, Van Morrison, Elvis Costello, Tom Waits, Nick Lowe, Brian Wilson, Dan Penn...

Roligast är dock historien om hur den helt okände Pick Purnell fick med "Sit this one out", en av skivans tre bästa sånger, i låtlistan.

- Plötsligt en dag stod det en kille i slängkappa och mask för ögonen i studion. Du tror det inte, men det är dagens sanning. I handen hade han en text, skriven på en pappersservett. Han frågade om jag inte kunde spela in hans låt och jag sa att "det går inte, du kan inte bara klampa in här mitt i vår inspelning". Då sträckte han fram servetten och bad mig läsa orden. Jag gjorde det och insåg att de var fantastiska, så jag frågade honom hur melodin gick. "Ge mig en kvart", sa han, "så ska jag göra en demo". Han satte sig vid studiopianot och kom ut en liten stund senare med en inspelning.

I vad mån den storyn är sann vet jag inte. Den låter lite för bra och det skulle inte förvåna om Pick Purnell egentligen är en pseudonym.

Men vadå, till klassiska album hör bra myter och "Don"t give up on me" är i sanning ett klassiskt album.

Orsaker till extas

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM