Inget är så trist och fult som Borlänge centrum

NÖJE

BORLÄNGE

Går Sveagatan norrut. Stannar vid Sveatorget. Tar Borganäsvägen tillbaka. Ser ingenting.

Det finns självklara förklaringar till att ett rockband som Mando Diao uppstått just i Borlänge.

Min kompis Hasse Hans, Dalarnas Anton Corbijn, brukade förr säga att man inget förstått om livet i Borlänge förrän man cyklat uppför Islingbybacken i motvind.

Generationer av metallarbetare har gjort just den resan hem efter avklarat skift på Domnarvet och förmodligen finns det ingen plats i hela universum där så många svordomar muttrats ner i gruset.

I dag räcker det, skulle jag ändå vilja påstå, att ta en promenad genom det som är kvar av centrum för att förstå.

Och nu är jag ute på djupt vatten här.

Det är med Borlängebor som med engelsmän. De kan själva spy hur mycket galla som helst över sin hembygd, men kommer det nån annan och har synpunkter sluter de leden i stum vrede.

I synnerhet bör utflyttade exil-masar, allra helst såna som bor i det förbannade Stockholm, hålla fan på sig och ja, jag ska vara kvar här även i dag.

Kan bli hårda blickar nere vid Maximgrillen i kväll.

Men faktum kvarstår: Jag har de senaste åren sett praktiskt taget alla större städer i Sverige och absolut ingenstans är det så fult, så tungt, så hårt, så öde, så trist och så motigt som i Borlänge centrum.

Manchester finns inte i Sverige.

Men man är bra nära när man går ner bakom Åhléns, bort mot gamla Rivoli-biografen.

Det är, känns det som, ingen tillfällighet att det under ett år i just den här stan skjuts lika många som i en genomsnittlig Scorsese-film. Crime City, var ju namnet.

Det är heller ingen tillfällighet att Mando Diao kommer härifrån.

Det är måhända en romantisk syn på världen, men miserbala miljöer har de facto alltid fött stora popartister. Det är antagligen en fråga om överlevnad. För att överhuvudtaget stå ut i det som är Borlänge i dag MÅSTE en kännande själ bli kaxig som en hel Gallagher. Han MÅSTE tillskansa sig något slags glamour mitt i skiten. Han MÅSTE tvinga sig att bli bäst i världen på det han gör.

Hence: Mando Diao.

Jag har lyssnat intensivt på "Bring em"in" sedan den kom och hela tiden jublat, men först nu, med hörlurar längs Stationsgatan, förstår jag hur mycket Borlänge skivan är. Och, just därför, hur stor.

Bäst med att komma hit är, numer, att man kan läsa Carl-Johan Bergmans krönikor i Borlänge Tidning.

Han är, tror jag, den svenska landsortspressens mest briljante kåsör.

Lördagskväll på S2. En hård axel i skuldran. En mörk blick. Och, väsande:

- Är det du som tror du kan skriva?

Borlänge i våra hjärtan.

Å andra sidan är det bara knappa fem mil till Leksand och där finns ju Hans Lodin, Siljansbygdens svar på Maltsev.

Sator och Space Age Baby Jane är två andra band som blev bra för att de kom just härifrån. Fast på deras tid var det inte fullt lika deprimerande, ens på Tjärna ängar.

Nu börjar det snöa. Känns mycket symptomatiskt.

Orsaker till extas

Per Bjurman [email protected]

ARTIKELN HANDLAR OM