Tack, Sverige - bästa låten vann

NÖJE

RIGA

Jaaaaaaaa!

För första gången på vad som känns som sjuhundra år vann bästa låten Eurovision-finalen.

Och det var ni där hemma som avgjorde genom att ge den belgiska struntlåten noll poäng.

Nej, jag vågade inte tippa Turkiet som etta.

Men Sertab Ereners "Ewerywhere that I can" var min absoluta favoritlåt.

Den fick - vill jag påminna om - fem plus.

Jag vågade bara inte tro att en så förhållandevis raffinerad och svårfångad låt skulle ha en chans i en tävling där det simpla och enfaldiga så länge varit kung.

Men " ja, jag är inte säker på att det är alldeles bra för min image att berätta det här, men så här var det:

När det efter en av tidernas allra mest ovissa och nervösa omröstningar stod klart att turkarna vann stod jag med armarna i luften i pressrummet och skrek rakt ut.

Ni får förstå.

Efter år av fiaskon och kompletta feltippningar kändes det som en oerhörd triumf. Och det är ju er där hemma jag ska tacka för resan till Istanbul nästa år.

När den svenska rösten skulle lämnas ledde Belgiens hopplöst trista muzak-nummer och jag gjorde mig beredd att skriva en krönika om att Europa borde åtalas för förargelseväckande beteende. Men fina, fina Sverige såg till att ge etno-jönsarna noll poäng.

När det stod klart var det svårt att inte kasta sig mot tv-skärmarna och försöka krama om Kattis Ahlström.

Vackert, Sverige, vackert.

För Sverige gick det som det skulle gå.

Varken sämre eller bättre.

Men Jessica Andersson och Magnus Bäcklund gjorde ett utmärkt jobb på scenen och har all anledning att vara stolta över sin insats den här märkliga veckan.

Säga vad man vill om Tatus omdiskuterade manager Ivan Shapolov, men ett PR-geni är han.

Tio minuter efter avslutat framträdande skickar han in Tatu i pressrummet och " orden sviker mig.

Saddam Hussein hade inte orsakat mer hysteri om han kommit gående, det kan jag garantera.

Två-trehundra fotografer och reporter kastar sig på dem som flugor på en färsk hästskit och sen följer en lustiger dans genom hela presscentret.

Vid ett tillfälle håller de på att riva hela restaurangen.

Vid ett annat fälls officeskärmen precis där jag sitter.

Och slutligen stångar de sig förbi några avspärrningar och ställer sig och poserar för det besinningslösa pressuppbådet. Malcom McLaren hade inte gjort det bättre.

SMS:ar Christer Björkman och frågar om det nånsin gått sämre för hemmanationen.

Svar: "Ja, när jag sjöng för Sverige " men jag fick i alla fall nio poäng".

Klassiskt.

För Tyskland gick det ju sådär och det är väl som mina kolleger säger. Lou var för klämkäck och konstig på scenen.

Österrikes framgångar visar att jag inte var så våldsamt fel ute när jag, till allmänt hån, hävdade att vi borde skicka Brandsta City Släckers eller Östen med Resten till den här tävlingen.

England noll poäng " det kan do ha.

Tio dagar i Istanbul våren 2004.

Som sagt: Tack, Sverige.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM