Döden skrämde aldrig Johnny Cash

NÖJE

BORLÄNGE

Johnny Cash fruktade inte döden.

Det var tvärtom döden som fruktade Johnny Cash.

Först nu, när mannen i svart resignerat av sorg, vågade han sig på honom.

I de deprimerande telegrammen från ett alltjämt varmt och prunkande Tennessee står det att Johnny Cash dog i komplikationer orsakade av diabetes.

Jag tror att han bara gav upp. Sänkte garden och lät den fege motståndaren, han med lien, ta för sig.

Döden har länge varit Johnny Cashs objudne följeslagare.

Han har funnits strax bakom. Alldeles intill, bland skuggorna. På de sista skivorna, de fantastiska Johnny spelade in för skivbolaget American Recordings, går han som en isande förnimmelse genom flera av sångerna.

Men man hörde också, inte minst på just dessa

sista plattor, att Johnny inte lät sig oroas eller skrämmas.

- You can stand me up at the gates of hell, but I won"t back down, som han sjöng i den faktiskt helt makalösa tolkningen av Tom Pettys "I won"t back down".

Men det fanns i rösten också.

I hållningen.

I den stålhårda blicken.

Johnny Cash stirrade, kändes det som, döden i ögonen tills döden vek ner sig.

Till slut bytte döden - en feg, lömsk och skoningslös opponent - taktik. När våren kom till Nashville i år gick han, helt utan förvarning, och tog June i stället.

Johnnys maka och livskamrat June Carter Cash.

I princip tror jag att Johnny Cash gav upp sina långa kamp redan då.

Inte för att han blev rädd

Men för att han tappade lusten.

Det här budet kommer följaktligen inte som en lika stor chock som andra bud vi nåtts av dessa ohyggliga dagar.

Men förlusten är ändå stor.

Johnny Cash var verkligen ett av fundamenten.

Få har gjort mer under så lång tid.

Han fanns bland rockabilly-pionjärerna på Sun Records i Memphis under 50-talet. Han utgjorde en billion dollar Quartet med Carl Perkins, Jerry Lee Lewis och själve Elvis.

Han sjöng himlastormande gospel, han blev en av countryns allra största och han höll på att rivas murarna med bara toner när han sjöng på San Quentin-fängelset utanför San Francisco.

Men frågan är om han inte var som allra mest angelägen, och som allra bäst, på de där avslutande American-plattorna.

Det var där han fick döden att vika ner sig.

Jo, döden tog Johnny Cash till slut.

Men han besegrade honom aldrig.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM