Nästan inget är mer själfullt än cajun-pop

NÖJE

BREAUX BRIDGE

Det är här, på en gisten veranda by the bayou, jag inser varför cajun-samlingarna aldrig låter som de ska hemma i Stockholm.

Dragspelet i en Balfa Brothers-stänkare får rätt svikt i steget först när luften är fuktig, vindarna doftar av het gumbo och alligatorerna rör sig ute i träsket.

Foto: FREDRIK VIRTANEN
Kärleken till cajun-musiken får Per Bjurman att försöka trivas i Louisianas träsk.

Har under ett antal besök i New Orleans och de omgivande träskmarkerna blivit väldigt kär i den speciella musik som görs här.

Särskilt zydecon och cajun-popen - ni vet den rustika, våldsamt svängiga musik som ofta framförs på dragspel och tvättbräda och gärna sjungs på klagande franska - har gjort djupt intryck på Biffen.

Det finns nästan ingenting jag upplever som mer själfullt.

Följaktligen har jag köpt på mig en försvarlig samling skivor med namn som Austin Pitre, Balfa Brothers, Rockin Sidney, Maurice Barzas & The Mamou Playboys, Iry Lejune och Doug Kershaw.

Jag älskar dem alla.

Men:

Hemma på Södermalm låter de aldrig riktigt, riktigt lika bra som jag minns från jukeboxarna i franska kvarteren. Det är alltid nåt som saknas. Nån dimension. Nån nyans.

Här, på verandan på en av Rocky Sonniers suveräna bayou cabins i Breaux Bridge mitt i hjärtat av cajun-landet, inser jag varför.

Stockholm är för kallt.

För doftfritt.

För okryddat.

Här för de fuktiga vindarna med sig heta, lockande, okända dofter från den fräsande gumbon, de stöddiga andoullie-korvarna och de röda kräftorna de tillreder på Mulate"s några hundra meter söderöver.

I bäcken som flyter trög under verandan kväker en groda slött.

Och när skymningen faller och cikadorna börjar sjunga sin symfoni i cypressträden och moskitos stora som talgoxar dyker mot våra vinterbleka armar vet vi att alligatorerna rör sig ute på träsket.

Då, plötsligt, börjar Austin Pitres "Bosco stomp", svänga med magisk hetta igen.

Då, plötsligt, börjar dragspelet i Balfa Brothers "Lacassine brothers" lysa igen.

Då, plötsligt, sjunger Papa Link Davis som en gud igen.

Se det som en rekommendation.

Åk till Breaux Bridge, sätt dig på en träveranda och lyssna på vinda dragspelsstänkare.

Livet blir inte mycket större.

Minns ni Virtanen? Den hippe electroclash- och drum "n" bass-konnässören som låg i själva fronten på Stureplan?

Han lyssnar numer bara på modern country & western à la rustik Toby Keith.

Men skratta ni.

Det är så den fan knäcker mig i det klassiska bland-cd-kriget den här gången.

Just andouille-korvarna ... herregud, att mat får vara så god. Det borde inte vara tillåtet.

Kärleken till den här cajun-musiken har fått mig att tro att jag ska trivas ute i Louisianas träsk.

Men när Marcus de la Houssaye ränner sin rangliga plåteka rakt in i ett cypressträd och en stor alligator börjar snegla hungrigt åt mitt välgödda håll inser jag att jag är och förblir en city boy.

Rocky Sonnier, legenden som hyr ut Bayou cabins, kommer fram med en cd och undrar om jag känner igen det svenska band som gett ut den.

Och visst. Det är ju den svenske banjobaronen Jesper Lindbergs band.

- De har bott här vid tre tillfällen, berättar Rocky.

Jesper Lindberg har alltid haft koll.

- The highway goes on for-ever, sjunger Rodney Crowell.

Den gör ju det.

Och därför kommer jag aldrig, aldrig att sluta älska det här landet.

Orsaker till extas

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM