"Idol"-kritiken är så svensk

NÖJE

NEW YORK

Så har vi fått se verklig cynism och frank uppriktighet också i svensk tv.

Det säger sig självt att det inte skulle gå för sig.

Medan det i exempelvis det här landet alltid varit ett sant folknöje att gå på talangtävlingar och håna nollor utan självinsikt har ju vi...moral.

Foto: Lotte fernvall
Lyssna på Berg-mans b-sida.

Det gäller i någon mån även mig. Jag är en väluppfostrad och snäll människa och skulle aldrig kunna sitta i "Idol"-juryn och vara elak mot unga wannabes.

Likafullt blir jag lite tagen av de våldsamma reaktionerna på programmet.

De är så svenska. I resten av världen har "Idol" varit en rungande succé.

Simon Cowell - den amerikanska motsvarigheten till Peter Swartling - är till exempel stor stjärna här i USA, hyllad just för sin brutalitet. Men så är amerikaner vana vid ett tuffare, rakare, mindre politiskt korrekt tilltal.

Jag hamnade en gång på en talangtävling på en klubb på Sunset Strip i Los Angeles och om man bortser från min kompis Ola Berglunds synpunkter på Leksands hockeykrigare under mindre lyckade ögonblick har jag aldrig hört mer hårdföra sågningar.

De stackare som ställde sig på scenen och sjöng, drog vitsar eller jonglerade fick finna sig i både hånskratt och mördande kommentarer från publiken. Och så funkar det här.

Det är underhållning att se människor leva ut sin totalt obesvarade kärlek till strålkastarskenet.

Men i Sverige blir det tittarstorm när Swartling hyvlar av en falsksångare från Karlstad, krav på nedläggningar dånar på insändarsidorna och Stefan Sundström skriver debattinlägg med en lidelse det vore roligt om man någonsin kunde spåra i hans musik.

Jag säger inte att denna svenska hållning är sämre. Bara annorlunda. Och lite rörande.

Stefan Holm kommer gående på Arlanda och jag ljuger inte, folk applåderar spontant längs hans väg. I sanning häftigt. Däremot är det ingen som applåderar åt Hardy Nilsson.

Börjar hoppa jämfota framför nyhetsstället på Tower Records dvd-avdelning.

För där står ingenting mindre än en purfärsk box med de två första säsongerna av "Dallas".

Den som ligger bakom den utgivningen står för det här årets stora kulturgärning.

För tre år sedan gav han ut den fantastiska boken om Mötley Crüe, "The Dirt".

Nu har Neil Strauss porträtterat ytterligare en av den amerikanska populärkulturens mindre rumsrena ikoner - porrstjärnan Jenna Jameson.

Och liksom sin föregångare är "How to make love like a pornstar - A cautionary tale" en omtumlande bok. Svart som natten, motbjudande realistisk - och bitvis vansinnigt rolig.

Har vi någon riktigt stor skribent just nu är det Neil Strauss.

Ser Sven Melander på planet över och blir som hängivet fan av första "Sällskapsresan" lyrisk. Man har ju alltid velat resa med "Berra".

Den svenska dubbningen måste vara usel. Annars kan jag inte förstå sågningarna av "Garfield". Det är ju en lysande film.

I kväll spelar Sahara Hotnights på Maxwell"s i New Jersey. Dem blir man aldrig av med - och det är jag glad för.

Hinner bara kliva in genom dörren och ställa ner väskan. Sen säger Virtanen:

- Kolla där då.

På gatan utanför går Drew Barrymore och Fab Moretti tätt omslingrade.

Bara på sjunde gatan, barn, bara på sjunde gatan...

Orsaker till extas: