Tack Gud, för att jag slipper grabbgängen

NÖJE

NEW ORLEANS/NEW YORK

Efter tre dagars svensexa på Bourbon Street tar Tom från Ohio en klunk flygplatspilsner med skakig hand, fyrar av ett trasigt leende och kraxar:

- Jag ska aldrig åka till New Orleans igen...

Själv tackar jag Gud att jag inte är så ung längre.

Vi råkar hamna bredvid varann i baren på Louis Armstrong International (så ska flygplatser heta!), strax utanför New Orleans.

Jag hade egentligen tänkt mig en lugn stund med Cyril Bergmans romandebut "Gå Johnny, gå, gå" vid gaten.

Men åskan går över The Big Easy och i sådant väder flyger Biffen ogärna utan ordentligt med bränsle i tankarna.

Tom från Ohio har inget val.

Han måste ha ett par återställare.

Annars kommer han att upplösas i molekyler.

I skrynklig flanellskjorta, med skäggstubb och såriga läppar och en smutsig baseball-kepa på knoppen ser Tom egentligen ut som någon man vill undvika, i synnerhet regniga söndagseftermiddagar.

Men jag kan inte låta bli att tycka synd om honom.

Han är ju så ung, så dum, så patetiskt grabbig.

Det visar sig att 25 likadana idioter firat Toms brors svensexa i dagarna tre och det har de gjort genom att supa som vedervärdiga svin.

- Vet du vad handgranat är för en drink, frågar Tom från Ohio och grimaserar.

- Nej, tack och lov.

- Inte jag heller. Men jag drack ett dussin i förrgår kväll och sen minns jag ingenting förrän de slängde ut mig från hotellet.

Det är direkt obehagligt att tänka att det var det som pågick på Bourbon Street medan vi satt i den brandgula solnedgången på Bråstedts 50-årsfest och New Orleans Jazz Vipers spelade "When it"s sleepy time down south" och en ljummen vind gick genom den prunkande trädgården.

Just när jag får in den magiska minnesbilden berättar Tom från Ohio att en av kompisarna, förstås, tog upp ett fnask på rummet och fick sin plånbok stulen. Där hade han både flygbiljetter och identitetshandlingar och nu på morgonen har han fått ringa sin flickvän och be henne faxa en kopia av passet.

- Han drog nån vals om att han blivit rånad på gatan och 25 man stod och skrattade rått åt puckot. Kan du tänka dig ångesten, flinar Tom.

- Jag vill helst inte ens försöka.

Kompisen har, tror Tom, inte en chans att komma med något flyg med enbart en sladdrig faxkopia av sitt pass och det är tydligen vansinnigt roligt.

Han skrattar tills han blir blå och fastnar i en alkoholförgiftad hostattack.

- Du får ursäkta. Jag är efterbliven, säger Tom och ser plötsligt ledsen ut.

Jag köper honom en sista öl, för på något sätt är det som sagt synd om den här sortens infantila gossar, och går sen till min gate.

När jumbon stävar upp genom den dallrande Louisiana-luften tänker jag knappt på blixtarna utanför.

Jag är bara tacksam att jag inte är ung, inte behöver umgås i grabbgäng och inte dricker drinkar som kallas handgranat.

Orsaker till extas

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM