Vi kan bli bjudna på middag - eller skjutna

NÖJE

PHILADELPHIA, MISSISSIPPI. Det hänger en jättelik sydstatsflagga utanför trailern och Höken vill stanna och plåta.

Men det blir det inget med, för i Södern vet man aldrig.

De kan bjuda oss på middag - eller skjuta oss.

Foto: PONTUS HÖÖK
Stanley Dearman på verandan i Philadelphia.

Vi befinner oss i Philadelphia.

Inte det stora Philadelphia i Pennsylvania dom kallar den broderliga kärlekens stad.

Utan det lilla Philadelphia i Mississippi, synnerligen renons på just broderlig kärlek.

Där har en jury precis fällt gamle Ku klux klan-ledaren Edgar Ray Killen för "Mississippi brinner"-morden på tre medborgarrättsaktivister sommaren 1964 och Höken letar febrilt efter bra miljöbilder till ett saftigt reportage från trakten

Men min ängslan hindrar honom i hans yrkesutövning.

Utvecklingen må ha gått framåt de senaste 40 åren, men detta är fortfarande The Deep South.

Unga rednecks blänger surt genom sidorutorna på sina rostiga pick up-truckar när vi kommer gående längs den stilla, övergivna huvudgatan som givetvis heter Main street och flankeras av låga butiksbyggnader med dammiga fasader som långsamt flagnar i hettan.

Det tystnar tvärt bland borden när vi kliver in på caféer och restauranger - där man för övrigt inte kan beställa något starkare än Pepsi-Cola för i den här bygden bestämmer baptisterna och Neshoba County är sedan länge torrlagt.

Och utanför domstolsbyggnaden där Edgar Ray just mött sitt öde står Richard Barnett, hängiven KKK-dåre, och skäller på "negrerna" och "kommunisterna" som bara uppviglar och förstör.

Men det paradoxala är att det samtidigt finns en massa själ här ute i the sticks.

En massa vänlighet.

En massa generositet.

Som när vi besöker gamle tidningsredaktören Stanley Dearman i hans praktfulla villa strax utanför stadsgränsen.

Det är i skymningen, då himlen färgas röd, cikadorna skriker i den täta vegetationen och den alldeles stillastående luften blir så tjock att den knappt går att andas.

Stanleys hustru är förmodligen rätt irriterad över att vi släpar ut den trötte murveln på verandan och sätter honom i en gisten gungstol för att få rätt sorts feeling i bilderna.

Men när vi ska åka kommer hon ändå springande med en påse hembakade kakor.

Så är det. En hemmafru i södern kan inte tänka sig att ha gäster utan att bjuda på, exempelvis, kakor med väldigt goda små chokladbitar i. Southern hospitality, kallas det.

Det är på vägen därifrån Höken får syn på trailern med konfederationens elaka gamla flagga och måhända inspirerad av fru Dearmans gåvor menar han alltså att vi ska stanna.

Men jag har en bestämd känsla att vi inte bjuds på några kakor om vi stövlar in på den tomten.

Vi kan lika gärna få en hagelsvärm i våra bleka utbölingsnyllen.

Så jag kör vidare och får fortsättningsvis försöka leva med att Höken, som kommer från Tranemo och kanske har bättre koll på småstadsattityder än vad jag anar, betraktar mig som feg nordstatare.

Orsaker till extas

Per Bjurman