Gatan där vi kan glömma bort allt

NÖJE

NEW YORK/NEW ORLEANS. Oljan är på väg att ta slut.

En ny istid står för dörren.

Och Rangers åkte ut i fyra raka mot Devils.

Men får jag bara komma tillbaka till Frenchman Street några gånger ska jag inte klaga.

Det är en vecka sedan vi gick där, i den ljumma kvällen medan månskäran hängde gul och fyllig på Louisiana-himlen och Jazz Vipers öppnade spjällen i en cool "Hope you"re comin" back to New Orleans" inne på The Spotted Cat.

Men känslan sitter kvar.

Den gör gärna det efter kvällar på Frenchman Street.

Frenchman Street ligger alltså i New Orleans, på andra sidan Esplanade från franska kvarteren sett, och är vad Bourbon Street var för hundra år sen - en levande, oexploaterad gatstump dit the locals går för att dricka och lyssna på hemvävd musik som är mer än en förlängning av vykorten i souvenirbutikerna.

Med det vill jag inte ha sagt att det är något fel på Bourbon Street. As far as turistfällor goes finns det inget festligare i hela världen och man har inte varit i The Big Easy om man inte gått nerför apokalypsen med en töntig hurricane i näven eller fingrat på en av de där T-tröjorna med budskap som "FEMA"s evacuation plan - run, motherfucker, run!"

I längden är the real thing dock att föredra och Frenchman är the real thing.

Vi tränger oss in på den fläckiga katten och beställer Abita, den lokala ölen, på flaska och Jazz Vipers fortsätter svänga.

Det är dock trångt och varmt så vi går ut i myllret på trottoaren igen och det är ju chockerande för en svensk: Man får det.

Man får stå utanför med sin bira utan att myndigheterna ens blinkar och såväl dörrar som panoramafönster är öppna så den sädiga jazzen strömmar ut i kvarteret medan Scott berättar om hur det redan börjat läcka genom det Katrina-härjade taket han fick fixat i förra veckan.

Sen går vi över gatan till d.b.a, där Morning 40 Federation lever rövare. Morning 40 Federation är det nya, heta i stan - ett slags Jon Spencer Blues Explosion uppvuxet på Tipitina"s och Stefan och Vispen och jag blir alla så lyckliga över att höra den ruffiga, sexiga gumbo-rocken att vi inte ens grimaserar åt de förfärliga plommon-shots Höken bjuder på.

Samtidigt" bara några minuters bilväg västerut ligger ruinerna av Lower

Ninth Ward - omöjliga att beskriva för den som inte sett dem med egna ögon - i strömlöst mörker och om mindre än en månad börjar orkansäsongen igen.

Men det är det ingen som tänker på.

Inte på Frenchman Street.

Det är just den sortens gata man går på för att glömma att världens undergång kan vara nära.

Orsaker till extas

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM