Johnny Sack bjöd mig på konjak

Foto: ap
Vincent Curatola och Tony Sirico från ”Sopranos”.
NÖJE

NEW YORK

Det är inte vid varje middagsbjudning man har tillfälle att säga:

– Du borde ha dödat Ralphie när du hade chansen.

Men dinerar man med Johnny Sack så gör man.

Om ändå Fredrik i Randy såg mig nu, tänker jag som den ärketönt jag är när fröken Kaufman frågar om jag vill slå mig ner vid femman – gammalt stambord på Elaine’s för bland andra Marlon Brando, Tony Bennett, Robert Altman och Calvin Klein.

Fredrik i Randy är nämligen ”Sopranos”-konnässör av ädlaste sort och skulle inse det surrealistiskt coola i att få dela bord med Johnny Sack.

För han sitter där. Vincent Curatola alltså. Som spelar bittre, storrökande New York-bossen John ”Johnny Sack” Sacrimoni i ”Sopranos”.

I såna lägen måste man försöka hålla sina nördigaste fan-instinkter i schack och även om ett fånigt leende säkert röjer min gossaktiga upphetsning lyckas jag med någon form av värdighet navigiera in i pågående diskussioner om motorcyklar, Dick Cheney och jetlag.

Sen börjar Johnny prata om New Jersey.

– Jag bor där på riktigt. I like the space, säger han.

Det där ”på riktigt” går rakt igenom min sköld och jag kan inte hålla mig längre.

Det blir korsförhör.

Borde du inte ha wackat Ralphie när du hade chansen? Är Gandolfini trevlig? Slipper du ur fängelse någon gång? Ser du Ginny som ”Rubenesque” även i verkligheten? Varför ljög du så grovt för stackars Paulie Walnuts?

Jag är förmodligen en plåga, men Vince – visst, jag är Vince med Vincent nu – svarar artigt och skrockar gott åt det där med Rubenesque.

Sen bjuder han på konjak.

Jag lyckas helt sensationellt få fram en del om vad som händer under den avslutande del av sjätte säsongen som just nu spelas in ute i Queens, men berättar jag det kan Curatola råka illa ut och tyvärr:

Jag minns vad Johnny gjorde med snubben från Ralphies crew som skrattade vid fel tillfälle i baren i Little Italy??

Absolut Päron, som just lanserats här, är inte dumt.

Efter sms-korrespondens mellan Florida och Jämtland uppmanar mentorn:

– Skriv om rumporna på Ocean Drive. Om du törs.

Men nej, det törs jag inte.

Skulle det vara så att jag råkat skriva ”Bartlet” i stället för ”Bush” i de vanliga nyhetstexterna på slutet finns en logisk förklaring. Jag har just klippt kompletta ”West wing”-boxen. 45 diskar. 154 avsnitt. Gränsen mellan fantasi och verklighet finns inte längre.

Orsaker till extas:

Per Bjurman