Scorsese får sin Oscar – helt sjukt

Inte tillräcklig Leonardo Di Caprio och Jack Nicholson i ”The Departed” – Martin Scorseses motsvarighet till Oasis Be here now.
NÖJE

NEW YORK. I natt tar Martin Scorsese emot sitt livs första Oscarstatyett.

Det är det sjukaste som hänt i bedömningsväg sedan OS-boxningen i Sydkorea 1988.

Alltså, jag har i sig inget emot att Martin Scorsese belönas.

Hey, Martin Scorsese är?...Martin Scorsese. Ju.

Men:

Han får sitt livs första Oscar för regi-prestationen i ”The Departed”.

The Defuckingparted!

Jag är medveten om att jag ojjade mig som en kossa på första vårbetet när den kom – och det, får jag erkänna nu, är den största blåsning jag utsatt mig själv för sedan Oasis tredje.

Ibland lurar man sig själv, helt enkelt. Man vill att saker ska vara bättre än de är.

Jag ville att den fantastiska sagan om bröderna Gallaghers världsherravälde skulle fortsätta och kunde därför inte höra att ”Be here now” bara var ett långt, trist kokainrus.

Jag ville också att Scorsese och Jack Nicholson skulle skapa magi ihop och såg därför inte att ”The Departed” var en ordinär thriller.

Förra veckan klippte jag den emellertid på nytt, som dvd, och hur mycket det än tog emot var det bara att upprepa den bistra sanningen från 1997:

Här finns ingen ”Wonderwall”.

Mark Wahlberg är bra. Alec Baldwin är ännu bättre.

Men inte i en enda bildruta går det att spåra något av den desperation och det påträngande obehag som kännetecknar Martys riktiga filmer. Och Nicholson går ju bara omkring och är Nicholson.

Likafullt står vi här nu.

Martin Scorsese har som bekant gjort ”Mean streets”, ”Taxi driver”, ”The last waltz”, ”Tjuren från Bronx”, ”King of Comedy”, ”Goodfellas” och gruvligt underskattade – nej, jag ger mig inte om den! – ”Casino”. Men det är för ”The Departed” han får sin Oscar.

– Nu vill jag åka hem, som Robert Perlskog nästan snyftade i Radiosporten när den ena segraren efter den andra dömdes bort av korrumperade boxningsdomare i Söul.

Men jag går på Elaine’s EW-fest och beklagar mig istället.

Jag har redan bestämt mig för att jag älskar kommande Eldkvarn-eposet ”Blues för Bodil Malmsten”. En låt som heter så är bra även om den inte är bra.

Det är för få gamla taxichaufförer från Bronx som jobbar inom juridiken. Det fick vi lära oss när den gråtande Larry Seidlin dömde i en av Anna Nicole-härvorna i Fort Lauderdale i torsdags. Årets show, no doubt.

Per Bjurman