Stenmarck är en hjälte för mig

Läs Per Bjurmans krönika

NÖJE

LAS VEGAS. Kastar mina tärningar.

Ensam.

Den ende jag känner som förstått att craps is the name of the game är – Martin Stenmarck.

Foto: Jerker Ivarsson
Martin Stenmarck - en hjälte?

Just denna januariafton, kallare än någon kväll nånsin varit i Sin City, har jag visserligen Höken och VG-stjärnorna Kim och Nilsson med mig vid en av craps-baljorna på The Venetian.

Men de spelar inte.

De står bakom mig och ser ut som fiollådor i sina skandinaviska ansikten.

Det är helt enkelt som vanligt:

De jag försöker inviga i craps-magin tycker att det verkar så komplicerat att de blir rädda.

Och visst. Första gångerna man tittar ut över den gyttriga spelplanen begriper man verkligen ingenting.

Fast man märker att inga andra på ett Vegas-kasino har roligare än de som kastar de där tärningarna – och därför såg jag för länge sedan till att bli en av dem.

Nu tycker jag att mina vänner borde utnyttja det faktum att de har en så förträfflig (well?...) ciceron.

För även om det går fort är det inte så fasligt svårt. Inte om man håller sig till det mest fundamentala grundspelet.

Häng med här:

Om man vid en ny roll lägger sina marker på the pass line vinner man på sju och elva – och förlorar på två, tre och tolv. Rullas något annat nummer blir det the point. Från och med då ska rollern slå the point igen – innan han eller hon slår en sjua.

Klart som korvspad, eller hur?

Men den som blivit riktigt gripen, som över huvud taget brytt sig om att försöka förstå, är Martin Stenmarck.

Han kom hit efter att ha vunnit schlagern och jag fick äran att guida honom i staden han besjungit.

Vi hamnade naturligtvis vid crapsborden, på Venetian då också, och till min oerhörda förvåning började det lysa i de där Örebro-ögonen redan efter en halvtimme. Efter ytterligare en hade han passerat pass line-grunderna och gjorde field bets, satsade på hard eights och ville veta om snake eyes är nånting att bry sig om.

Så Martin Stenmarck får göra vad han vill – för mig kommer han alltid att vara ett slags hjälte.

Men nu är han hemma i Sverige.

Så jag får stå här och kasta mina tärningar.

Ensam.

En ny grotesk mega resort, The Palazzo, har just öppnat vägg i vägg med The Venetian.

Och ytterligare fem, inklusive Steve Wynns ”Encore”, följer inom kort.

Man undrar ju om vansinnet nånsin tar slut, om det finns nåt tak för hur mycket de kan bygga och expandera och bräcka varandra i stolligheter?

Dessbättre inte, verkar det som.

FAKTA

Orsaker till extas

–? Delmonico Steakhouse (Vegas-restaurang)

–? Palazzo (Ny Vegas-resort)

–? Virrens brev (Bladet i går)

ARTIKELN HANDLAR OM