Jag borde ha tagit the rock ’n’ roll-train

NÖJE

WILKES-BARRE/NEW YORK. Se det snöar.

Då slutar USA att fungera och jag blir stående på Highway to hell i tre timmar.

Tack och lov är Angus Young värd det.

Jag har kört knappt halvvägs till Wilkes-Barre, där AC/DC av mytiska anledningar inleder sin världsturné, när vinterns första snöstorm slår till med full kraft.

Först tycker jag det är kul. ”Det här”, tänker jag fårskalligt, ”kan man ju vinkla recensionen på..”

Sen är det inte lika kul längre. Vägen – Interstate 80 genom New Jerseys fulaste bergstrakter – blir sämre och sämre och till slut står trafiken helt still.

Jerseys State Troopers har, får vi snart veta, helt sonika stängt av en sträcka av vägen.

–?Väglaget är för kasst. Vi får se hur länge det tar innan vi kan få ordning på det, meddelar en konstapel som trampar omkring i en snödriva i väggrenen.


Det tar drygt tre timmar, ska det visa sig, och jag är nu övertygad om att det var i en liknande situation Angus och Malcolm Young skrev ”Highway to hell”. Att sitta still i en bil på en motorväg i New Jersey i tre timmar är så vansinnigt tråkigt och frustrerande att jag är på väg att rycka loss vindrutetorkarna och skära av mig handlederna.

Fast förvånad? Inte alls. Det här må vara the big superpower, men när nånting oförutsett inträffar – och vintern kommer alltid som en total chock för amerikaner – slutar allting att fungera.

Egentligen … hur svårt är det att sköta en motorväg?

Det har jag lust att fråga min trooper, men jag törs inte, för dels ser poliserna i Jersey – som den gode Virtanen en gång slog fast – ut som SS-män och dels behöver jag hans hjälp.


När det till sist börjar röra sig, då sitter min hyrbil – med blankslitna sommardäck, vad trodde ni – nämligen fast i slasket och jag kommer ingenstans.

I det ögonblicket tycker jag mig höra hells bells, för det känns som att han behöver shake me all night long för att jag ska komma loss, eller rent av använda TNT.

Men trots att han har en stiff upper lip räcker det i princip med att konstapeln shakes a leg och sen kan jag köra igen.

I salute him!

Likafullt slår det mig:

Jag borde ju ha tagit the rock ’n’ roll train...


Jo, jag hinner fram i tid – och fyra dagar senare är jag fortfarande lomhörd.

Men det var det värt.

I fall ni missade recensionen häromdagen ber jag att få upprepa:

AC/DC är fortfarande världens mest underhållande liveband.

FAKTA

Orsaker till extas

? Sam Cooke – A change is gonna come (Veckans låt)

? David Bogerius – Bedårande barn av sin tid (Lysande Noice-bok)

? AC/DC – Thunderstruck (Bästa livenumret)

ARTIKELN HANDLAR OM