Tyck vad ni vill – de är mina låtar

NÖJE

NEW YORK. Just som vi stävar ut i nattmörkret på Long Island Expressway börjar Smokey Robinson sjunga på taxiradion.

Då böjer jag mig fram till chauffören och säger:

– ”The tracks of my tears” är min favoritlåt alla kategorier.

Det  råkar nämligen vara just den som hörs alldeles så svagt i radion och jag vet inte riktigt varför, kanske är det drinkarna på red eye-flyget hem från LA som talar, men jag blir mycket bestämd:

Ingen låt har någonsin varit mer ”min” än ”The tracks of my tears”.

Och det tycker jag alltså att chauffören ska få veta.

Han är så lagom intresserad...

Morgonen efter vaknar jag på ett novemberglåmigt Manhattan och tänker att det väl var att ta i.

Ja, ”The tracks...” är verkligen en blytung personlig favorit. Men det finns ju fler.

Som Dylans ”Positively 4th street”. Johnny Aces ”Pledging my love”. Bob Woodruffs ”The year we tried to kill the pain”. The Bands ”It makes no difference”. Perssons Packs ”Tusen dagar härifrån”.  Johnny Allens ”Promised land”. Little Feats ”Willin’”. Sinatras ”Cycles”. Gram Parsons ”Return of the Grievous angel”.  Docenternas ”Söderns ros”. Elvis ”Suspicious minds”. Modern Lovers ”Hospital”. Steve Forberts ”Tonight I feel so far away from home”. Johnny Thunders ”You can’t put your arms around a memory”. Håkans ”Ramlar”. Costellos ”I want you”. Popsicles ”Hey princess”. Lorraine Ellisons ”Stay with me”. Undertones ”Teenage kicks”. Nomads ”16 forever”. Charlie Richs ”Feel like going home”. Chet Bakers ”I get along without you”. Johnny Bristols ”Hang on in there baby”.

Ha, se där. En sån lista skulle jag aldrig ha ställt samman som recensent. Då hade jag oroat mig för att framstå som för tråkig.

Men nu får ni tycka vad ni vill, det där är verkligen ”mina” låtar.

Plötsligt säger manusförfattaren jag intervjuar att ”Tillsammans” är en av hans favoritfilmer – och av någon sjuk anledning ljuger jag och påstår att jag är bekant med regissören.

Men när mitt intervjuoffer undrar vad det nu är han heter har jag i ett akut anfall av afasi glömt Lukas Moodysons namn och klämmer i fullständig panik ur mig:

Håkan Steen.

Då inträffar det allra konstigaste:

Amerikanen nickar och säger:

– Yes, yes... that’s the one.

En lika sann som bisarr historia.

Springsteen och Ebba? Jojo, men jag skyller på att det mer handlar om helheter än enskilda låtar i deras fall.

Ah, fan, det är fortfarande krångligt...

FAKTA

Orsaker till extas

Bob Dylan –Tell tale signs (cd)

Entourage (Bra igen)

Kent-boxen (Stor)

ARTIKELN HANDLAR OM