I Nashville får mitt musik-ego på nöten

NÖJE

NASHVILLE. Jag tror ibland att jag kan nånting om musik.

Då är det bra att komma till Tootsie’s i Nashville och få en reality check.

Där sitter jag som ett fån när resten av lokalen sjunger allsång till låtar jag aldrig hört talas om.

I Texas har han Lone Star, men Bjurman saknar ett lokalt märke när han vill ta till flaskan i Nashville.

Det är rätt förbluffande.

Bandet på den lilla scenen precis innanför dörren på Tootsie’s – en av de bästa klubbarna på den förföriska del av Broadway som kallas Honky tonk row – står och fipplar lite med instrumenten.

Sen slår gitarristen, säreget lik Virtanen, an ett ackord – och hela den fullknökade saloonen bara exploderar i extas.

Strax därpå sjunger alla euforiskt med i en klatschig dänga om en sweet baby med the eyes of an angel och får textförfattaren som han vill ska de gifta sig till sommaren.

Och jag sitter i baren och fattar ingenting. Jag har absolut ingen aning om vad det är för låt alla älskar så intensivt.

Riktigt så brukar det inte vara. Ser jag coverband brukar jag kunna ”sätta” 95 procent av repertoaren – och gissa resterande fem.

Här klarar jag Johnny Cash-numren – som tycks vara obligatoriska för alla – och nån enstaka Linda Ronstadt-stänkare (ja, suveräna ”When will I be loved” verkar vara populär just nu).

I övrigt är jag lika borta som Sten Broman skulle vara på en Strokes-spelning.

Men så är det i Nashville – och de flesta andra samhällen down south. Resten av världen får hitta på vad den vill, här är det de senaste country-hitsen som gäller, också bland kidsen, och passar det inte kan man resa nån annanstans.

Men det passar.

Jag gillar den vänliga atmosfären, jag gillar den högst avspända stilen och jag gillar att sitta i barer och utsättas för bra låtar jag inte hört förut.

Det rejvas mycket om Avett Brothers här nere – en ung brödraskara från North Carolina som spelar modern, melodiös bluegrass och just fått kontrakt med självaste Rick Rubin.

Så jag kollar upp albumet ”Emotionalism” och visst, det är helt briljant.

Så nu vet ni det.

Man får röka här också. I barerna alltså. Det känns nästan obscent, numer. Men det är bra trevligt också.

Man vet att man kommit rätt när utmärkta tidskriften American Songwriter ligger och väntar på hotellrummet.

Det enda jag saknar här nere är ett bra, specifikt sydstatsöl.

Jag håller mig alltid till Heineken, men till Lone Star när jag är i Texas och till Abita när jag är i New Orleans och jag skulle vilja ha ett sånt märke här också.

FAKTA

Orsaker till extas

The Avett Brothers – Emotionalism (cd)

U2 – No line on the horizon (cd)

Charlie Louvin – Sings murder ballads and disaster songs (cd)