Han ger svalka med rufsig Stones-rock

Foto: Foto: AP
Peter Wolf, sångare i J.Geils Band, har precis släppt en soloskiva som ger välbehövlig svalka när det är värmebölja i New York.
NÖJE

NEW YORK. Plötsligt blev det 30-gradig, fuktspäckad, blytung sommar i New York.

Det var dessvärre inget de som ansvarar för det centrala ventilationssystemet i min Midtown-skrapa hade räknat med.

Så man får ju vara glad att man har nya Peter Wolf-skivan att svalka sig med.

Det är ingen nyhet att vädret i New York är extremt och från den ena dagen till den andra kan skifta lika dramatiskt som tonläget i en Puccini-opera.

Men i veckan var det ändå svårt att inte klia sig häpet i kalufsen.

Mother Nature kom nämligen hit och prickade Kung Bore på hakspetsen med rena Mike Tyson-släggan och plötsligt förvandlades försiktig april-vår till knakande högsommar.

Rent psykedeliskt, ju.

Även vi har dock haft en lång och kall skitvinter, så det är en smula magiskt att känna hettan mot chockad vinterhud, se shortsmyllret i Central Park och höra skratten från uteserveringar där dom som flytt kontoren sitter i uppknäppta skjortor och kisar mot den fuktdisiga himlen med läskande sommardrinkar i nävarna.

Enda problemet är att det centrala ventilationssystemet i skrapan här på 38:e gatan inte ställts om till fullt a/c-blås ännu, så efter några timmar vid skrivbordet sitter jag och flämtar som en St. Bernardshund på trekking i Death Valley i augusti.

– Vi får inte. Lagen tillåter inte full luftkonditionering så här tidigt på året, förklarar vaktmästarna när jag ringer och ber dem öppna kranarna.

Nåt för FN:s säkerhetsråd att ta upp, tycker jag.

Men tills det skett får jag stå för min egen svalka och det visar sig funka utomordentligt med ett antal förstklassiga nummer från ” Midnight souvenirs” – J. Geils Band-sångaren Peter Wolfs nya soloalbum.

Den vinda, sjaviga, rufsiga Stones-rocken i ”I don’t wanna know” har till exempel samma effekt som en källarsval Heineken. Innerliga soulballaden ”Don’t try to change her” är som en stor, majestätisk takfläkt. Och att höra melankoliska Merle Haggard-duetten ”It’s too late for me” är som att kliva in i en sån där pampig, solid sydstats-mansion där de alltid lyckas hålla temperaturen på behaglig nivå.

Sen, när kvällen kommer och en bris genom öppet fönster jagar lite av fukten på flykt sätter man förstås på sinnliga Willy DeVille-hyllningen ”The night comes down” och så blir allt bra igen.

I morgon kväll börjar HBO sända nya David Simon-serien ”Treme”, som utspelas i New Orleans, och de förhandssnuttar jag sett har varit så förföriska att mina förväntningar är på ren ”The Wire”-nivå.

FAKTA

Orsaker till extas

Treme (Premiär på HBO imorrn)

Peter Wolf Midnight souvenirs (cd)

Jakon Dylan Women and country (cd).