Jussi Björling får främlingar att vilja bjuda mig på drinkar

NÖJE

NEW YORK. Jussi fyller hundra och jag tar åter hela potten genom att spela ut Borlänge-kortet.

I ögonen på amerikanska operakonnässörer är den som kommer från samma stad som The greatest ever någon man bara måste bjuda på drinkar, introducera för intressanta vänner och hylla i största allmänhet.

Jussi ”The Greatest Ever” Björling.

Det är, förstås, oftast på Elaine’s det hänt och det är där vi befinner oss nu också. Jag råkar hamna vid samma bord som en före detta grossist som heter Steve och visar sig älska opera.

Redan innan vi hunnit be Gianni om menyerna har han upplyst omvärlden om att Jussi Björling är den största tenor som någonsin existerat och kommer någon dragande med Pavarotti eller Domingo ska han gladligen slänga ut vederbörande genom stora panoramafönstret.

Jag tar en liten sipp på drajjan, harklar mig och sätter in den vanliga stöten.

– Jag är faktiskt uppväxt i Jussis hemstad ... Borlänge heter den.

Som så många andra Jussi-buffs i det här landet – och de är många – vet Steve redan att det handlar om en exotisk plats kallad Borlange och blir alldeles till sig. Han vill omedelbart skaka hand, hojtar till Gianni om att nästa drink är on him och börjar hojta åt alla han ser att jag for fuck’s sake är från the hometown of The greatest ever.

Sen får jag berätta om museet i Liljeqvistska parken, om statyn vid det som ju faktiskt heter Jussi Björlings torg, om hur jag under hela min uppväxt låg i min säng kvällen före julafton och exakt vid midnatt hörde hur mamma och pappa skruvade upp volymen på radion för att få höra ”O helga natt”, om julkonserten på 50-talet när han gråtande störtade ut ur Stora Tuna kyrka för att minnet av de döda föräldrarna blev för överväldigande, om den fantastiska scenen i Yrsa Stenius-boken när han övar i en stilla skymning i skärgården och båtar med förstummade lyssnare tyst glider i in mot mästarens ö ...

Steve är redan så tagen av mina små anekdoter att jag inte behöver avlossa den tunga pucken.

Att min morfar, Georg Strömberg, en gång dirigerade Jussi.

Det är alldeles sant det. På det där museet bakom Domus-varuhuset finns ett handskrivet brev Jussi skrev till morfar – grundare av den lokala orkesterföreningen, tillika cellist och dirigent – med önskemål om repertoaren. Den informationen brukar göra de stelaste stroppar lika till sig som Steve.

Nu hör jag att Jussi, i samband med sin 100-årsdag, toppar listorna hemma i Sverige.

Det är lysande. Fler behöver inse vem som är The greatest ever.

FAKTA

Foppa (Thanks for the memories).

Watson (Jeopardy-datorn).

Fleet Foxes – Helplessness blues (cd-spår).

ARTIKELN HANDLAR OM