Jag hoppas hitta Zebs bowie-kniv

NÖJE

ZEBULON, NORTH CAROLINA Så fort jag ser skylten med ortsnamnen stampar jag på bromsen och svänger av.

Samhället jag håller på att passera heter för fan Zebulon.

Sånt missar inte ett Macahan-fan.

Zeb Macahan.

Jag är på väg tillbaka till New York efter en kort, ensam och rätt så underbar roadtrip i southeast-värmen och har inte alls tänkt stanna, för resan är lång och jag vill hinna hem i tid till en söndagsmiddag med bröderna Gelin på Jones.

Men redan drygt fyra mil norr om Raleigh måste jag alltså tvärbromsa.

För mitt i den prunkande vegetationen längs US 94, bland de mest förföriskt böljande kullar, ligger ett samhälle som heter Zebulon.

Precis som den största ikon jag har i livet – vid sidan möjligen av Frank Sinatra, Kapten Haddock, Tomas Forslund, Johnny Thunders och Toby Ziegler.

Ja, de flesta känner honom bara som Zeb, men Zeb var de facto en förkortning av Zebulon – ett mycket egenartat, gammaldags namn som ingen längre tilldelas, som det svenska Nikodemus ungefär.

Jag tror först att den hukande lilla hålan är en hyllning till White Eagle och febrar under någon kvart runt på de få gatorna i jakt på bekräftelser, men tyvärr. Det finns ingen staty tillägnad någon hjulbent trapper, inga butiker som säljer monstruösa bowie-knivar, inte ens en inskription från hövding Satangkai.

Det visar sig istället att stället fått sitt namn av ett lokal järnvägsbolag och ingen av de 4723 innevånarna (tack Wikipedia...) verkar inte ha minsta koll på att deras by delar namn med Luke Macahans farbror.

Snopet, men ändå:

Det känns bra att ha varit i Zebulon

Nu ska vi bara hitta Moltisanti också. Och Costanza.

* * *

Bäst på Springsteen-boxen är ju sångerna i vilka han försöker – eller snarare försökte – vara Mink Deville. Till exempel ”Spanish Eyes”. Ojvoj.

Däremot går det faktiskt inte att stå ut med upptempoversion av ”Fire”. Vad ska vi med den till?

* * *

Skulle inte ha något emot att tillbringa resten av mitt liv i den grandiosa lobbyn på ärevördiga Hotel Jefferson i Richmond – komplett med trappan från ”Borta med vinden” – det vill jag bara meddela.

* * *

I torsdags hade vi Thanksgiving i torsdag och hela USA stod i vanlig ordning alldeles stilla. Som en svensk småstad klockan tre på julaftons eftermiddag, ungefär.

Det vore förfärligt om det alltid var så, men en gång om året är det magiskt.

FAKTA

ORSAKER TILL EXTAS:

Sons of Anarchy (Tjatar vidare...löjligt bra just nu)

Kalkon (En gång om året är det OK)

Beatles på I-tunes (Rätt bra grejor)

ARTIKELN HANDLAR OM