De förstörde min sömn i en vecka

2012
NÖJE

Till skillnad från efter morgonspelningen för 28 år sedan slutar det inte med att jag ligger sömnlös i en vecka den här gången.

Men Tant Strul är faktiskt ännu bättre nu.

1981

Det är under den ensamma promenaden till Grönan – där tillfälligt återförenade Tant Strul en typiskt sval kväll den här veckan gör sin enda stockholmsspelning under sommaren – som det slår mig att jag nog inte sett det här favoritbandet sedan framträdandet i aulan på Hagaskolan i Borlänge en fredagmorgon 1984. Hur det alls kunde hända, hur någon kunde få ett omskrivet band från Stockholm att göra en spelning för några hundra – i huvudsak – ointresserade gymnasie­elever ute på bystan vet jag inte, men jag minns hur handlöst kär jag blev. I medlemmarna. I den bångstyrigt ömsinta musiken, olik allt annat. I de både sårbara och påträngande texterna . I sensualismen, modet, i det farliga och mjuka och kaxiga och snälla.

Det var omtumlande på så många plan att jag knappt kunde sova på en vecka efteråt.

Riktigt så tagen blir jag inte nu, 28 år senare. Sextonåringens reservationslösa upphetsning går, på gott och ont, förlorad med åren.

Fast egentligen är Tant Strul ännu bättre sommaren 2012.

Allt i beskrivningen ovan – i synnerhet det om att de om inte låter som någon annan; den här kvintetten är verkligen ett sant original – har fortfarande full täckning, men själva framförandet rymmer så mycket mer liv och dynamik och avspänd glädje.

Det borde inte riktigt kunna vara så. Det här är ju bara en anspråkslös återförening utan andra ambitioner än att medlemmarna och vi, med Kajsa Grytts ord, tillfälligtvis ska få kliva in i en bubbla där tiden stått stilla.

Men kanske är det just därför, för att insatsen är så mycket lägre, för att all press och prestige för länge sedan avdunstat, för att de bara spelar några sånger som förtjänar mer exponering, som det blir starkare.

Vad vet jag, det låter i alla fall helt fantastiskt emellanåt. Till exempel i den suggestiva versionen av ”Älskar du igen” – måhända den bästa svenska låt som gjorts om befogad svartsjuka. ”Vild blomning”, med Nike Markelius – en av landets verk­liga rock ’n’ roll-stjärnor, även om bara ett fåtal förstått det – på lysande sång är också förstummande, liksom Liten Falkenholms charmiga Velvet-cover. För att nu inte tala om dubbelbomben ”Dunkar varmt” och ”Slicka mig ren”. Jisses.

Tack för att vi fick se det här.

Nu ska jag försöka börja sova igen ...

Orsaker till extas

Tommy Who – ”The sea lions they know” (Sång)

Stommen, från Stonecake, är tillbaka och har gjort en lysande låt av en krönika som skrevs här en gång...

Tant Strul – ”Slicka mig ren” (Livenummer)

Så in i helvete bra.

Bruce Springsteen – ”Jungleland” (Sång)

Vi ses i Göteborg om två veckor. Då kommer den här, jag lovar.