Nu finns det inget hopp – och jag vägrar tro på det

1 av 2
Kristian Gidlund.
NÖJE

Trasiga moln driver in över Manhattan, ett hard rain väntar på att falla och Kristian skriver att det inte finns något hopp längre.

Men det går vi bara inte med på.

Vet inte om någon minns, men den mest uppspelta spalt jag skrev i somras handlade om hur underbart det skulle bli att se Sugarplum Fairy på Peace & Love hemma i Borlänge för att trumslagaren, den oändligt begåvade och godhjärtade Kristian Gidlund, äntligen var frisk från sin cancer och väntade på att få spela med bästa polarna igen.

Underbart var det också, och sommarnatten som följde blev en lång och yster hyllning till ett 28-årigt, ivrigt liv som hade fått börja på nytt.

Nu är det höst, för tidigt och för tungt, den ondskefulla jävla sjukdomen har återvänt och så här står det, otänkbart nog, i bloggen den vi hoppades att ­Krille aldrig ­skulle behöva skriva i igen:

Hur ömt jag än försöker väva in min nyhet, så finns det inga förmildrande omständigheter. Här finns ingen barmhärtighet. Inga genvägar. Inte för någon. Det finns inget lätt sätt för mig att berätta det här. Det finns bara en sanning. Den om vad somkommer hända nu. Jag har fått besked om en envis cancer. En elak. En cancer som gjort sig omöjlig. Omöjlig på alldeles fel ställen. Och jag har fått besked om att jag inte kommer klara mig den här gången. Jag kommer inte att överleva. Den Kristian som en gång var, är på väg att dö.

Vi har inte känt varandra särskilt länge och är inte direkt nära vänner, men ändå har det varit för mig som för så många andra:

Med sin vänliga nyfikenhet, med sin intelligens, sin charm, sin fantastiska stilistik och sin poetiska känslighet har Kristian lyst upp ­livet, gjort allting lite vackrare och fått en gubbstrutt att känna sig yngre och bättre.

Han skulle varit här snart, var det tänkt. Han skulle virvlat runt på Manhattan och samlat material till nya knivskarpa artiklar i Miss World, han skulle stått med stora ögon nere på Lower East Side och låtit sin stora själ antändas av elektriciteten, nerven och skönheten.

I stället vill detta hårda regn falla.

Men jag vägrar tro på det, världen kan inte vara så ohygglig och främlingar vid New Yorks bardiskar har just därför, veckan igenom, förmåtts skåla Och uttrycka sina djupt kända God bless för den unge mannen från Kvarnsveden.

Det måste hjälpa.

Måste.

ARTIKELN HANDLAR OM