First Aid Kits ”misslyckade” show är höstens upplevelse

Per Bjurman.
NÖJE

En kväll kommer två änglar från Svedmyra till Gramercy Park och förför oss med sång lika vacker som en skymning i Kentucky.

sister act Johanna och Klara Söderberg förför Per Bjurman på Irving Plaza i New York.

Det är alltså First Aid Kit – systrarna Johanna och Klara Söderberg – som under den senaste i raden av USA-turnéer landar på Irving Plaza i de yttre regionerna av underbara stadsdelen Gramercy Park.

De har rent tekniskt haft roligare kvällar, får man anta. Johannas keyboard går sönder under andra halvan av showen, så de får improvisera sig igenom slutet – med tekniker krypande på scengolvet.

Men för oss nere på den smutsiga Irving Plaza­-parketten betyder det ingenting. Det är ändå ett litet under till framträdande.

Jag har aldrig sett de hyllade tjejerna live tidigare och blir direkt tagen av att de lyckas ge sin suggestivt jordiga musik ännu mer lyskraft på scen. Den är ju gnistrande så det räcker på ”The lion’s roar” – ett av årets fem bästa album enligt mitt försynta lilla förmenande.

Men det är något alldeles unikt med där rösterna. Med stämsången. Den är inte bara bra, stark och vacker i största allmänhet – det finns något pulserande organiskt i den, något extraordinärt besjälat som tycks springa ur något så enkelt som genuin glädje över att få just sjunga och ger vissa nummer samma skönhet och patina som de mytiska sydstats- och midwestern-landskap Johanna och Klara ständigt reser genom och hämtar inspiration från.

Den andlösa a capella-versionen av ”Ghost town”, till exempel. Och den hudlösa covern av Simon & Garfunkels ”America”.

För att nu inte tala om hiten ”Emmylou”, komplett med lågmäld allsång av en förhäxad publik. Jag står intill mina vänner Tony och Jennifer på Plaza när de sjunger de sångerna – men sitter egentligen i en knarrande korgstol på en gisten veranda nånstans i Kentucky i skymningen och känner en varm sensommarvind mot kinden.

Det är lätt höstens upplevelse.

Repris snart, tack.

Väntar mig ännu större explosioner när jag åker ut till New Jersey för att se Springsteen. Det är den sista av tre homecoming-kvällar på jättelika Metlife Stadium, showen är på grund av åskväder försenad i två timmar – och han fyller år. Men bortsett från ”Jungleland, ”Meeting across the river” och tårtkalas på scenen med mamma Springsteen är det en standardspelning. Bra – men inte mer.

Ni ska lyssna på Markus Larsson. Den där andra kvällen på Ullevi i somras VAR verkligen one for the ages.

Orsaker till extas

Van Morrison – ”Born to sing: No plan B” (cd)

Det mest inspirerade Van The Man-albumet på ett decennium, tror jag.

”Looper” (Film)

Kittlande korsning av ”Inception”, ”Tillbaka till framtiden” och ”Sjätte sinnet”.

”Homeland” (Tv)

Andra säsongen började med en febertopp direkt.