Sorry Stina, Ulfs album är bäst

Per Bjurman om tidningen Sonics topplista

NÖJE

CHICAGO. Vännerna på Sonic gör ju helt rätt när de utser Stina Nordenstams ”And she closed her eyes” till det bästa svenska album som gjorts.

Men själv hade jag valt Ulf Sturesons ”I overkligheten”.

Det finns inget större blågult mästerverk som färre har hört.

Musiktidningen Sonic – med Nöjesbladets egen lo fi-Håkan Steen i redaktionsspetsen – har i sitt sitt senaste nummer utsett de 100 bästa svenska albumen genom tiderna.

Det går ju egentligen inte – men är väldigt roligt; inget går upp mot listor med vettlösa ambitioner.

Och ännu roligare blir det eftersom Håkan och hans kollegor placerat Stina Nordenstams ”And she closed her eyes” på förstaplats. Då får man lite reaktioner också, så att säga. Ryktet säger att Sonic-redaktionens telefonsvarare är knökad med meddelanden från indignerade män. Särskilt efter helgerna ...

Och visst, det kanske varit mer korrekt att rabbla upp de gamla vanliga titlarna med Ebba Grön, Håkan Hellström, Ulf Lundell (det är rent underbart att de i hans fall lyft fram ”Längre inåt landet” – en monumentalt underskattad dubbelpjäs), Tant Strul, Jakob Hellman, Titiyo och John Holm.

Men då hade det blivit väldigt mycket tråkigare också. Rentav poänglöst. Vem behöver bli påmind om de självklara inslagen i varje

någotsånär seriös skivsamling?

Ska en tidning av Sonics sort alls genomföra ett dylikt projekt måste den förstås peta lite i konsensus. Överraska. Lyfta fram sånt som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. Hur var det det hette? Rockhistorien måste ständigt skrivas om? Det gäller den svenska också.

Därför är det eminent att se Nordenstams genomskinliga debutalbum från 1994 på plats nummer ett.

Det finns fler namn som förtjänar den sortens revision. The Nomads till exempel, som i sin egen lilla värld fått internationell ikonstatus för att de gör det de gör med unika insikter och unik stil.

Lädernunnan ska också nämnas. Liksom några av de säregna skåningar som verkade i skrevan mellan punk och postpunk. Problems första borde vara en brottarklassiker.

Men personligen skulle jag allra helst se att Traste Lindéns Kvintett-basisten Ulf Sturesons soldebut från 1996, ”I overkligheten”, upphöjdes till milstolpe i den svenska musikhistorien. Det är utan tvekan det största mästerverk som minst antal potentiella lyssnare hört, med en emotionell laddning bortom det fattbara och ett uttryck som liknar ingenting annat. Utan att vara särskilt ”svårt”.

Den bästa svenska låt som spelats in är för övrigt Babylon Blues ”Har vi inte grävt för många hål?”.

1 av 2

Orsaker till extas

”This is the end” (Film)

  Skamlöst rolig idioti

”Star trek – into the darkness” (Film)

  En rungande maffig sommar-blockbuster.

Alabama Shakes – ”Pocket change” (Låt)

  Ny favorit med det bästa som kommit från södern sedan bbq.

ARTIKELN HANDLAR OM