De ledsna ögonen skapade en ikon

Foto: ALL OVER PRESS
James Gandolfini spelade Tony Soprano så övertygande att det känns som om en nära vän har gått bort. Med sina ledsna ögon lyckades han göra sin manodepressive maffiaboss både varm och hänsynslös och känslig och vulgär och smart och korkad och rolig och tråkig – på en och samma gång.
NÖJE

CHICAGO. Jag har aldrig träffat James Gandolfini.

Ändå känns det som att en nära vän gått bort.

Han spelade sin Tony Soprano så makalöst bra att man fick den relationen med honom.

Ja, man och man förresten.

Det ska ju för ordningens skull påpekas att jag är så besatt av episka New Jersey-sagan ”Sopranos” att jag sett varje avsnitt

åtminstone 20–30 gånger. Det är vad jag gör när jag behöver koppla av –laddar ett avsnitt som

”Toodle Fucking-Oo” från andra säsongen i dvd:n och kliver in genom dörrarna på Satriale’s Pork Shop ute i Kearny en gång till …

Då blir en karaktär som den James Gandolfini spelade med automatik en nära följeslagare i tillvaron.

Men det handlar inte enbart om det, tror jag.

Han var så magnifik som Tony Soprano, levandegjorde och komplicerade den brutale besten med sådan genomträngande kraft, att även normala delar av publiken uppenbar­ligen fick en familjär relation till honom och nu upplever att om inte en närstående så i alla fall en bekant gått bort.

– En stor del av genialiteten bodde i de där ledsna ögonen, säger ”Sopranos”-skaparen David Chase och kanske var det så.

Kanske var det med dem han lyckades göra sin manodepressive maffiaboss så komplex, kanske var det med dem han lyckades visa honom som både varm och hänsynslös och känslig och vulgär och smart och korkad och rolig och tråkig på en och samma gång, kanske var det med dem han fick det att se så dödligt coolt ut bara att höja ett glas Chianti på The New Vesuvio eller gå och hämta lokaltidningen The Star Ledger på garage­uppfarten i en solkig morgonrock.

Jag vet inte, jag har inte den sortens insikter i skådespelarkonsten, men intrycket är outplånligt.

– Du träffade honom flera gånger va, frågar redaktörerna hemma i Stockholm.

Det känns ju så, men nej. Jag såg honom på rätt nära håll några gånger – bland annat satt han en bänkrad nedanför på en Springsteen-konsert på Madison Square Garden för några år sedan och då blev det nästan kortslutning för ett New Jersey-fan …

Hälsade gjorde vi dock aldrig.

Däremot har jag suttit vid borden på gamla Elaine’s med några av hans kollegor från tidernas bästa tv-serie. Till exempel

Vincent Curatola, som spelade Johnny Sack. Federico ”Furio” Castelluccio och framför allt Uncle Junior himself – Dominic Chianese. Han blev rentav vän för några år sedan och sa alltid samma sak

– Du borde träffa ”Jimmy”. Han är blyg och skygg och undviker uppmärksamhet, men det är en underbart vänlig och ödmjuk människa.

Det blir det inget av med nu, de där ledsna ögonen – de som skapade en ikon – har slocknat.

James Gandolfini är död.

Men man får, som kollegan Jan-Olov Andersson var inne på redan i går, trösta sig med att Tony Soprano lever för evigt.

ARTIKELN HANDLAR OM