Tucumcari gör sig bättre på skiva

1 av 5
Tucumcari.
NÖJE

I världens bästa amerikanska bilåkarlåt ­berättar Lowell George att han varit i Tucumcari.

Det har jag också, numer.

Inte mycket att se - men ändå. Magiskt.

Det är i Little Feats ”Willin’” Lowell George – en av de stora rockhjältarna, men sorgligt bortglömd – sjunger att han ”been from Tucson to Tucumcari, Tehachapi to Tonopah”.

Så jag blir så till mig att jag ­tappar ner solbrillorna under passagerarsätet när jag under det som nu är en drygt månadslång roadtrip över the land of milk and honey kommer körande österut längs Interstate 40 och upptäcker att jag ska passera Tucumcari.

För ”Willin” är inte vilken låt som helst. ”Willin’” är den bästa amerikanska bilåkarklassiker som spelats in – eller i alla fall ­delad ­etta med Gram Parsons ”Return of the Grevious Angel”, Hal Ketchums ”Mama Knows The Highway”, Johnny Allens ursprungliga inspelning av Chuck Berrys ”Promised Land” och JoDee Messinas ”You’re Not in Kansas Anymore”.

Och ställen som nämns i sånger av den kalibern vill man ju se.

Nu visar sig just Tucumcari, ­beläget i östra New Mexico, inte vara så värst mycket mer än några truckstops – och snopet nog ­reagerar ingen det minsta på den ­Lowell George-tischa jag av en ren slump råkar ha på mig (det är sant; jag visste inte att jag skulle till Tucumcari när jag fiskade upp den, en av få rena, ur väskan ­samma morgon).

Men det gör inget, jag är ändå glad att jag stannar och dricker en kopp kaffe. Det ser ju ut som på film och människorna är, som ­alltid i de här trakterna, ­sällsamt vänliga.

Servitrisen kallar mig ”honey” och kommer med ­påtår efter två klunkar, en långtradarchaffis med en uppsyn som indikerar att han vill köra över min ­Massachusetts-skyltade bil ­håller i stället upp dörren vid entrén och när jag säger tack svarar han leende ”you’re welcome” – och ja, kaffet smakar, i sin för­tjusande blaskighet, som den amerikanska landsbygden ser ut.

Tucumcari alltså … Lowell George visste vilka platser som skulle besjungas.

Sedan åker jag vidare mot the high plains i norra Texas och Amarillo – och även det är ju en plats omnämnd i klassiska stycken americana.

Ett är den store George Straits ”Amarillo by Morning”, ett annat Tony Christies ”Is This The Way to Amarillo” och Emmylou Harris ”Amarillo” ytterligare ett.

Så är det alltid. En amerikansk roadtrip löper oavbrutet genom låtar, filmer och romaner.

Det är därför jag inte vill att den här nånsin tar slut.

Orsaker till extas

Weezer - ”Back to The Schack” (Singel)

Oh, vem trodde att dom skulle göra något så här bra igen?

George Jacobs - ”Mr S: My Life With Frank Sinatra” (Memoarer)

Som Mötley Crue-biografin fast med snygga kläder.

”Cadillac Ranch” (Konstinstallation, Amarillo)

En amerikansk landmark som håller vad den lovar.

ARTIKELN HANDLAR OM