Tänk vad Elvis hade kunnat göra i dag

Elvis.
NÖJE

I jukeboxen på en bar på andra avenyn sjunger han som samma kväll skulle fyllt 80 år om Tony Joe Whites ”Polk Salad Annie” och jag kan inte låta bli att tänka på vilka andra mästerverk han hade hunnit spela in om inte allt tagit slut redan 1977.

Den sortens tolkningar den åldrande Johnny Cash gjorde av samtida favoriter framstår ju redan i teorin som mindblowing Elvis-drömmar.

Det är egentligen mycket att göra och isande vindar sveper längs Manhattans avenyer, så jag borde stanna hemma i A/C-värmen och knattra på datorn, men herregud - Elvis fyller 80 år.

Följaktligen smyger jag ändå ut och placerar mig vid bardisken på en stillsam sylta i kvarteret.

Fler är ute i samma ärende, för på jukeboxen - en sån modern sak kopplad direkt till internet - spelas nästan bara födelsedagsbarnet.

Mest standards av sorten ”Heartbreak Hotel” och ”Suspicious minds” men också aningen mer oväntade saker som ”I’ve got a thing about you, babe” (från den förnämliga Stax-utgåvan), ”After loving you” och Tony Joe Whites ”Polk Salad Annie”.

Jag höjer glaset och nickar mot den bastante bartendern, som nickar tillbaka och börjar nynna med i den i säregna svamp-bluesen om Louisiana-tösen som ”I swear to the world, made the alligators look tame”.

Själv börjar jag fundera på vad som hänt om Elvis inte hade left the building den där dystra augustidagen 1977, om han fort­farande varit vid liv vid 80 - och vad han hade gjort under de snart fyra decennier vi fått klara oss utan honom.

Det är något svindlande att tänka sig Elvis på MTV, den självklara platsen i ”We are the world”-kören, duettskivor med Aretha och Sinatra under sena 80-talet, kanske något Broadway-framträdande och en världsturné eller två, med stopp i Globen…

Antagligen hade karriären, åtminstone i kreativ mening, gått ordentligt i stå några gånger, men jag vill gärna tro att han så småningom skulle ”göra” en Johnny Cash och tillsammans med rätt sorts producent få en gloriös nytändning i värdigt svärtade, ”American recording”-artade tolkningar av noggrant utvalda sånger.

Det finns hela oceaner av tänkbara alternativ. The Band-fresker, Al Green-serenader, U2:s storvulna arena­hymner, Van Morrison-ballader, Springsteens ”I’m on fire”, sena Adele-hits …

Jag kan, tycker jag, höra Elvis-versionen av just The Bands ”It makes no difference” när jag blundar - och den är oerhörd.

ARTIKELN HANDLAR OM