Bill Withers får mig att förlora vettet

NÖJE

Står utanför klassiska Carnegie Hall på 57:e gatan och hoppar jämfota av upphetsning.

Det var ju där Bill Withers för 43 år sedan spelade in tidernas bästa livealbum.

Och vid min gud - i oktober kommer han tillbaka för att göra om det.

Bill Withers.

För de som känner till honom låter det förmodligen som rent nys att soulguden Bill Withers över­ huvud­taget planerar ett live-framträdande igen.

Han är en av populärmusikens verkliga Greta Garbos, lämnade branschen desillusionerad i mitten av 80-talet och har inte spelat in en ton under de 30 år som gått sedan dess, och bara några få gånger visat sig på scen.

Såna som Sly Stone och ­Captain Beefheart är rena Kalle Moraeus i jämförelse.

Men faktiskt:

Första oktober hålls en gala med bland andra D’Angelo, Ed Sheeran, Dr John, Sheryl Crow, Aloe Blacc och Michael McDonald till hans ära på just Carnegie Hall - och då tänker den nu 77-årige mästaren bakom monument som ”Lean on me”, ”Ain’t no sunshine” och ”Use me” vara med och framföra några nummer.

När jag läser det, i Rolling Stone, blir jag så till mig att jag åker upp till den gamla konserthallen på 57:e gatan, New Yorks mest prominenta, och bara står där och febrar en stund.

Det var just där Withers 1972 spelade in tidernas livealbum, rätt och slätt kallat ”Live at Carnegie Hall”.

I de tagningarna - råa och avskalade och samtidigt saftiga som nyslungad honung; kompbandet är oerhört - finns en ömhet, en närvaro, en värme och ett besjälat, organiskt sväng som liknar ingenting annat. Naturligtvis är det både sentimentalt och lätt korkat att tro att samma slags magi ska gå att återskapa fyra ­decennium senare - särskilt som han inte kommer dit i det syftet utan blott förgyller en hyllningsgala med sin närvaro.

Men kombinationen Bill Withers och Carnegie Hall känns, alltjämt, så helig att jag tar mig friheten att för­lora vettet för några ögonblick.

Biljetterna ryker förstås så fort nyheten blivit känd, men jag har sanslös tur och lyckas tillsammans med en sann Withers-fanatiker från Telefonplan i Stockholm - vi kan kalla honom Markus Larsson - boka två stolar på andra rad, precis framför scenen.

Där ska vi om mindre än två månader sitta och - ­kanske - höra Bill Withers berätta om sin älskade ­farmors händer igen.

Ain’t no sunshine?

Jo, plötsligt är det hur mycket solsken som helst i min lilla värld.

Orsaker till extas

Best of Enemies (Film)

Fantastisk dokumentär om politiska motpolerna Gore ­Vidal och William F Buckley och deras epokgörande tv-­debatter 1968.

New Order - Restless (Singel)

Peter Hook har hoppat av, men det låter lika bra som vanligt. Strålande ­comeback.

Pixels (Film)

Grundligt sågad, men det tror jag mest beror på att filmrecensenter tillbringat för lite tid i arkadhallar i sin ungdom. Donkey Kong forever!