Förhäxad - av en briljant förlorare

Little Miss Cornshucks.
NÖJE

NEW YORK. Little Miss Cornshucks kunde ha blivit en av de allra största, men slutade som ”The loneliest gal in town”.

Det är en orättvisa världen gott kan ta och korrigera retroaktivt.

Jag borde haft koll på Little Miss Cornshucks sedan tidigare, men det är först när jag under oändliga flyg­resor över den nordamerikanska kontinenten i Stanley Cup-slutspelets tjänst läser Robert Greenfields biografi om Ahmet Ertegun – larger than life-karaktären som grundade epokgörande skivbolaget Atlantic  – jag lär känna och blir förhäxad av denna briljanta ­förlorare.

Ertegun upptäckte och/eller såg till att en bredare publik fick höra en oändlig rad artister – bland dem Ray Charles, Dizzy Gillespie, Aretha Franklin, Otis Redding, Ben E King och Wilson Pickett – men det var stjärnan som aldrig blev han mer än någon annan ville spela in.

Han såg Little Miss Corn­shucks, född Mildred Jorman, på en klubb i Washington 1943, när han var 19 år, och blev svårt ­tagen.

– Jag minns att jag bara tänkte ...”åh gud”. Hon var bättre än ­någon jag hade hört vid det ­laget. Hon kunde sjunga blues som ingen annan. Jag ville ­omedelbart ge henne ett skivkontrakt. Det var bara det att jag inte hade startat något skivbolag ännu, berättar den nu framlidne turkiske diplomatsonen  i ”The last sultan”.

Och när han några år senare ­hade fått fart på Atlantic var ­favoriten försvunnen. Ertegun sökte efter henne överallt – ­förgäves.

Det visade sig att hon,  ­efter att ha spelat in för små ­bolag i Kalifornien och DC och aldrig fått annat än regio­nala hits, hade övergivit ­musikbranschen och ­flyttat hem till ­Indianapolis och utvecklat ett svårt alkohol­beroende.

Där levde hon sedan ett liv i halvt armod, ovetande om att hon framförallt genom Ahmet Erteguns försorg lärt en hel generation stjärnor hur blues och soul ska sjungas.

Ett comebackförsök med albumet ”The loneliest gal in town” på likaledes mytomspunna bolaget Chess i Chicago 1960 ledde inte till något annat än att Aretha Franklin kopierade sången ”Try a little tenderness”  och fick en brottarhit.

1999 dog Little Miss Cornshucks och kvar efter henne finns inte mycket, i princip bara en samling utgiven av Classic Record.

Men den är å andra sidan magisk, det är inte svårt att förstå vad som grep Ertegun, och världen borde upp­höja den till klassiker så att hon till slut får sitt rättmätiga erkännande.

Det vore för lite och för sent. Men det vore i alla fall nåt.

Orsaker till extas

■ ■ Chris Stapleton, Shooter ­Jennings, Zac Brown m.fl – ”Southern family” (cd)

Suveränt ”konceptalbum” med några av samtidens bästa i Americana-facket.

”Bloodline”.

”Bloodline” (Netflix)

Andra säsongen börjar ytterst lovande och Florida Keys är fortfarande lika förföriska.

■ ■ ”The nice guys” (film)

Jo, men lite okej är den ändå.

ARTIKELN HANDLAR OM