Tänk om Hardy Nilsson blivit större än Kent?

svart polotröja-kamp Kent, lilla bilden, blev Sveriges största band medan Hardy Nilsson, stora bilden, fallit halvt i glömska. Men en gång var de lika.
NÖJE

Kent är Sveriges största band.

Men kanske, kanske hade det sett ­annorlunda ut om ett litet popband från Skellefteå hade kämpat lite mer för snart 20 år sedan.

En junidag 1995 bevittnar min vän Karin och jag en liten bit svensk pophistoria.

Ett nytt band, Kent heter de visst, går på scenen på Dalarock men vi är mest intresserade av att vi står alldeles bredvid Janne Petterson, sångare i popbandet Hardy Nilsson.

Efter några låtar säger Janne rakt ut i luften till alla och ingen: Så där bra kommer vi aldrig bli.

Sedan kramar han ihop sin folkölsburk i handen och kastar den ifrån sig, om inte i totalt vredesmod så i alla fall i total uppgivenhet, och går därifrån.

Som indieflicka har jag en inneboende längtan att bekräfta popmännen. Så därför vill jag springa efter honom och säga att nej då, ni är mycket bättre! Det gör jag inte.

Karin vill plocka upp ölburken Hardy Nilssons sångare kastar. Det gör vi inte heller.

Och den hade knappast inkasserat några pengar på Tradera i dag.

För Janne Petterson hade ju rätt.

Kent gick vidare till världsherravälde (nåja) och Hardy Nilsson ombildades till Autorock som inte skördade några vidare framgångar alls.

Så olika kan det gå trots att de inte var så olika, just då i alla fall.

Kent hade ”Det blåser på månen” – Hardy Nilsson hade ”Månens syster”.

Och båda skrev texter på Hjalmar ­Söderbergs tema kroppens lust och själens obotliga ensamhet.

Personligen skänker ”Hela hjärtat mitt”, ”Om jag kunde se dig” och ”Popsång” mig fortfarande mer glädje än Kents samlade verk.

Men jag förstår att det kanske mest är av nostalgiska skäl.

”Är det värt det?” hette Hardy Nilssons debut­album. Den där dagen på Dalarock 1995 verkade Janne Petterson ha insett att det inte var det.

”Hardy Nilssoniter” har jag aldrig hört talas om, men ”Kentare” är ett begrepp. Läs om Kents hängivna – och kräsna – fans på sidorna 10-11.