Det här är en historia som skriker efter att berättas

Sylvia Balac om en lysande samisk kortfilm

Elle-Marja tar adjö av sin döda syster i fina ­”Stoerre Vaerie (Norra storfjället)”.
NÖJE

Underbart är kort.

Men ibland vill man ha mer.

Och i fallet med lysande kortfilmen ­”Stoerre Vaerie (Norra storfjället)” verkar det bli just så.

Egentligen ska en riktigt lyckad kortfilm lämna en mätt och belåten. Så perfekt ska varje ­ruta vara att längden känns just rätt för att rymma hela historien.

Och ”Stoerre Vaerie” gör just det, ­fyller sina hjärtskärande 15 minuter till bristningsgränden. Men ändå längtar jag efter mer.
 

Filmen handlar om 78-åriga Elle-Marja som förnekar sitt samiska arv och högst motvilligt följer med sonen och barnbarnet till systerns begravning. ­Huvudrollen spelas ­ypperligt av konstnären Maj Doris Rimpi, Olle Sarri är fenomenal som sonen och Ánne Biret Somby utmärkt som sondottern. Alla har de, liksom regissören Amanda Kernell, samiska rötter.

– Jag har faktiskt aldrig känt mig så mycket same som nu, då jag från SD fått förstå att jag inte är välkommen att leva här i Sverige, säger Sarri till sajten Sápmi när han pratar om hur stolt han är över att vara med i filmen.

Jag vill ha mer Sarri. Jag vill höra mer sydsamiska. Jag vill lära mig mer om samernas historia. Och min önskan kan gå i uppfyllelse.

Amanda Kernell ser kortfilmen som en prolog till en långfilm, som ska skildra de samiska systrarna som unga. Hur svenska staten satte vissa samiska barn i svenska skolor och andra i så kallade nomadskolor.
 

”Stoerre Vaerie” vann publikens pris i kortfilmstävlingen Startsladden på Göteborgs filmfestival förra helgen och har nyss varit med på Sundance prestigefulla filmfestival. Med de meriterna i bagaget hoppas jag att investerarna plockar fram plånböckerna på studs.

För det här är en historia som skriker efter att ­berättas, som biobesökarna hungrar efter att se, och som finansiärerna borde vilja kasta pengar efter.

ARTIKELN HANDLAR OM