Från frisk och social till fet och fattig med Pokémon Go

Sylvia Balac om sponsrade Pokéstopp

NÖJE

Pokémon Go skulle göra oss hälsosamma, sociala och allmänbildade.

Men de sponsrade Poké­stoppen och gymmen kan sätta P för det.

Jo, jag Pokémon went, jag också. För att ”hänga med” och ”hålla koll” på trenderna så här på ålderns sensommar. Och fickmonstrens fördelar är uppenbara. Jag har upptäckt statyer i Stockholm jag inte visste existerade, fått extra motion­ och utbytt införstådda blickar med andra monsterjägare.

Pokémon Go kan göra appar som Runkeeper och Tinder arbetslösa, och får dessutom folk att umgås över ålders- och klassgränser.

Vackert så. Vad som förstås inte är vackert är när spelet leder till otäckheter som olyckor,­ intrång och övergrepp.

En annan deppig, men väntad, aspekt är mobilspelets satsning på sponsring. Visst ska cashen in, jag är inte naiv nog att tro att status som kulturgärning är nog betalning för kommersiella företag. Men när jag läser om Pokémon Gos samar­bete med McDonald’s i Japan försvagas­ min glädje över min senast tillfångatagna Magneton.

Nu är det jag som ska luras in på Pokéstoppet och träffas och tillfångatas av de multinationella företagens bollar.

Vissa Pokémon Go-getters kommer givetvis ogenerat kliva in och fånga figurer och gå ut igen.

Men de håglösa barnen (och en hel del vuxna) som äntligen börjat röra på sig kommer att vilja köpa ett happy meal med Pokémon­figur. De sociala fobikerna som äntligen vågat sig ut ur sina hem kommer känna sig tvingade att köpa något att äta för att kunna med att jaga monster på restauranger eller kaféer.

Det kan bli många happy meals och morotskakor för den beroende spelaren, och ett spel som skulle göra oss smala och sociala har plötsligt gjort oss feta och fattiga i stället.

ARTIKELN HANDLAR OM