’Gilmore girls’ – både fördomsfest och tröst

Sylvia Balac om tröst-seriens återkomst

Foto: WARNER BROS
Lorelai (Lauren Graham) med Michel (Yanic Truesdale) – ”Gilmore girls” enda svarta, franska och – eventuellt – homosexuella rollkaraktär.
NÖJE

”Gilmore girls” var tröst-tv under George W Bushs år som amerikansk president. Nu är serien tillbaka lagom till Trumps inträde i Vita huset.

På den tiden när ”Gilmore girls” visades (2000–2007) var man tvungen att bänka sig i tv-soffan en viss dag och tid i veckan för att kunna följa en tv-serie. Följaktligen var det lätt att missa ett avsnitt, eller fler, om man exempelvis var utomlands.

Så för några veckor sedan bestämde jag mig för att se om min 00-talsfavorit, för att fylla i luckorna inför Netflix uppföljare ”Ett år med Gilmore girls”. Håller sagan om snabbmatsätande, snabbsnackande kaffeknarkande ensamstående mamman Lorelai och dottern Rory fortfarande?

Nu, 153 avsnitt på drygt 6 000 minuter eller närmare sammanlagt fyra och ett halvt dygn senare har jag blandade känslor.
 

Mycket har hänt i tv-världen sedan 2007 och jag har svårt att se att en karaktär som ­Michel skulle ha skapats i dag, i ”Lookings” och ”Transparents” ­tidevarv.

Rollen som den nedlåtande franske ­receptionisten som älskar Céline Dion och sina fluffiga hundar fördomsfrossar i allt som kan ses som franskt eller gay. För man får anta att Michel är gay, det nämns aldrig och i den i övrigt så kärlekskranka småstaden Stars Hollow har stackaren ­aldrig någon partner.

Scenen när Lorelai och Rory driver med en korthårig kvinna på ett av alla otaliga statsmöten för att de tycker hon ser lesbisk ut är inte heller ett av seriens stoltaste ögonblick. Eller att det utöver Michel inte finns en endaste svart person. Eller att det finns en karaktär som kallas Gypsy.

Jag tycker också att skickliga komediennen Melissa McCarthy slarvas bort en aning i rollen som hysteriska och lite blåsta kocken Sookie.
 

Men dialogen är fortfarande imponerande blixtsnabb, och det är alltid kvinnorna som har de smartaste och roligaste replikerna. I det var ”Gilmore girls” banbrytande.

Och som romantisk, tramsig och känslosam tröst-tv i mörka ­tider funkar ”Gilmore girls” fortfarande som en stor portion mac ’n’ cheese för ögonen.
 

Karolina Fjellborg recenserar ”Ett år med Gilmore girls” här.