När konfettin sopats undan glöms Eurovisions budskap

Sylvia Balac om politik och Eurovision

Foto: AKE / Aftonbladet / 7966
EU-PHORIA. Italiens Toto Cutugno tar hem segern i Zagreb 1990 med EU-hyllningen ”Insieme: 1992”.
MELODIFESTIVALEN

EBU kämpar hårt för att hålla Eurovision fritt från politik.

Utom när det gäller EU-propaganda, vill säga.

SVT har beslutat att skrota ”Inför Euro­vision song contest” i år på grund av ”om­prioriteringar i kanalen och därtill vikande tittarsiffror”.

Synd, tycker jag. Inte bara för att public service inte ska stirra sig blinda på tittarsiffror, utan för att Eurovision för varje år känns som en allt hetare potatis. Åtminstone politiskt. Men kanske är det inte Christer Björkman och hans hejdukar som bör tycka till, utan exempelvis SVT 2:s ”Korrespondenterna”.

Inte bara Ukrainas beslut att porta Ryssland, eller för all del Rysslands beslut att skicka en artist som uppträtt på annekterade Krim-halvön, har politisk laddning.


Vitryssland skickar en hippies möter indiepop-duo samtidigt som landets medborgare grips på gatorna, och det är också intressant vilka som INTE är med. Bosnien-Hercego­vina deltar inte på grund av stora skulder till EBU, och att Turkiet inte har tävlat sedan 2012 känns som en tydlig markering.

Storbritannien har i många år gett Europa fingret genom att skicka halvtaffliga bidrag till Eurovision. Ett varningstecken att Brexit var i antågande, eller så lackade britterna ur på att få så låga poäng i tävlingen att det var det som fick utträdes-sidan att vinna. Kanske blandade några förvirrade folkomröstare ihop EU med EBU.

Det vore i så fall inte konstigt, eftersom ­radio- och tv-unionen verkar ha haft svårt att skilja på sig själv och EU genom åren.


EBU:s regler förbjuder ”budskap som förespråkar en särskild institution, organisation eller politisk fråga”.

Att EU sågs som ett undantag blev tydligt i slutet av 80-talet och vurmen kulminerade 1990 när Toto Cutugno segrade för Italien med ”Insieme: 1992” (”Tillsammans: 1992”), en hyllning till Maastricht-fördraget. Orden ”Unite, unite ­Europe” tillsammans med den refrängstarka, känslosamma musiken passande för fotbollsarenor kan få den mest EU-kritiske att falla till föga. Om någon mot förmodan ändå skulle ha missat budskapet uppträdde Toto framför en blå skärm fylld med gula stjärnor.

Finalen 1990 hölls i ett Jugoslavien som snart skulle kollapsa i blodiga krig.

I backspegeln går det också att se symbolik i att Toto Cutugnos hårtoning rann av honom med svetten efter vinsten. Toto var vid den tiden 47 år och ville uppenbarligen bättra på sin naturliga hårfärg. Även EU:s stjärnglans har bleknat sedan 1990.

Men EBU kämpar på med sin (euro)vision om ett enat Europa som möts i en kärleksfull musikfest. Men tyvärr verkar festivalens hedervärda budskap (i år ”mångfald”) inte ha påverkat de deltagande nationerna nämnvärt. När konfettin och glittret sopats bort återgår länderna till sina vardagsliv fyllda med högerpopulism och flyktingmotstånd.

För mer om Eurovision och politik, läs den här artikeln där Torbjörn Ek redogör för de största politiska bråken i tävlingens historia.

ARTIKELN HANDLAR OM