Markus Larsson: Ett stort och långt ingenting

1 av 3
MELODIFESTIVALEN

KARLSTAD. Det var inte bra.

Det var inte dåligt.

Det var ett stort och långt ingenting.

Det mest glädjande först:

Rätt låtar vann.

Vad har hänt, Sverige? Fick ni en bättre musiksmak av jultomten?

Jag måste skicka tacksamma hälsningar till Rovaniemi på måndag.

Benjamin Ingrosso hade den bästa låten och det snyggaste numret.

I fjol uppträdde han framför en folieboll som verkade tillverkad på dagis. I år tog han sina klassiska och amerikanska r'n'b-influenser på lite större allvar.

Skulle ”Dance you off” verkligen kunna förlora mot en gaffel som petar på en lila ballong?

Det hade varit sjukare än ebolaviruset.

Och John Lundvik? Han visade sig ha en av de starkaste rösterna som någonsin ställt upp i tävlingen, åtminstone i modern tid.

John rörde ner John Legend, Sam Smith och Sanna Nielsen och gräddade en trygg och traditionell vinnarvåffla.

Som jag skrev i går:

Lundvik sjöng inte bara de andra deltagarna av banan. Han sopade mattan med dem och hängde upp dem på tork. Frågan är om han inte också använde dem som metmask.

Resten var ett stort ingenting.

Precis så – ingenting.

Visst, tillsammans med den förtjusande Labankören gjorde Ebbot Lundberg en version av Anita Lindbloms ”Sånt är livet” som piskade det mesta i fjolårets ”Så mycket bättre”.

Men förutom det och vissa detaljer i musiknumren – Edward Bloms LSD-kuplett med de animerade saltkaren! – stack inget ut, inget brann till och inget var speciellt kul. Det är som om programmet har blivit en panikslagen ångestnisse som inte vågar stöta sig med något eller någon längre.

Målsättningen tycks vara att ingen ska bli särskilt glad eller särskilt arg eller särskilt kränkt.

Och då blir det som sitta och titta på en gråmålad vägg i nittio minuter.

Man kan ha det värre, tro mig, men det kan definitivt vara bättre.

Om meningen är att allt ska vara ett påkostat och proffsigt ingenting är det naturligtvis en perfekt uppgift för programledaren David Lindgren. Han är ju kungen av ingenting.

Minns dock när bland andra Björn Gustafsson, Grotesco och Filippa Bark stod för underhållningen. Fab Freddie är exempelvis mycket, men inte riktigt där ännu.

Samspelet mellan ”Fabulöse Fredrik” och David Lindgren måste jobba på tajmingen, kemin och passningsspelet. Om skämten vore fotboll skulle anfallen sluta med inkast, offside och målvaktens boll. På sin höjd.

Sedan kan man fråga sig vad personalen pysslar med under alla förberedelser och möten inför festivalen.

Är en pusskamera verkligen det bästa man kom på?

För att inte tala om denna ”fab cam” (en fullständigt obegriplig kamera).

Är det bra tv? Ja, kanske för nymfparakiter.

Men möjligen är taktiken i Karlstad smart.

Om första programmet var ingenting har SVT alla chanser i världen att fylla nästa avsnitt med, ja, någonting.

Med sådana förutsättningar blir det svårt att misslyckas.

Vi går kanske mot ljusare tider.

Hoodiladi...


Bidragen som gick direkt till final:

My turn med John Lundvik
Dance you off med Benjamin Ingrosso

Direkt till Andra chansen:

All the feels med Renaida
Patrick Swayze med Sigrid Bernson

De slogs ut:

Plats 5: Livet på en pinne med Edward Blom

Plats 6: Solen lever kvar hos dig med Kamferdrops

Plats 7: Osby Tennesse med Kikki Danielsson

ARTIKELN HANDLAR OM