Plågsamt tydligt att många länder varken bryr sig eller har råd

Markus Larsson om första semifinalen i Eurovision

MELODIFESTIVALEN

TEL AVIV. Na na na...
Ja, det här var ju som vanligt inte riktigt klokt.

Ingen från första semifinalen lär kunna hota John Lundvik.

I alla fall inte enligt oddsen.

Och de har, i Sveriges fall, haft fel förr. Missat målet med fyra kilometer, på ett ungefär.

Men jämfört med det inledande stöket i Israel, kom igen.

För vad var det vi såg?

Tja, tack vare Estland har Sverige åtminstone en artist i finalen i form av Victor Crone.

Tänk, bara tänk, hur långt man kan gå genom att planka lite Avicii nu för tiden.

Resten innehöll allt, precis allt, utom bra låtar.

Vi kommer att glömma mycket från Tel Aviv, men inte Portugals bidrag.

Om man hade kunnat röka det numret skulle det vara tidernas tripp. Man skulle ha landat längre bort än planeten Mars någon gång efter Tjugondag Knut.

Man kan ju också undra vad låtskrivarna och scenograferna bakom Australiens bidrag egentligen stoppar i sig under ett jobbskift. Det kan inte vara saft och kanelbullar.

Australien grandios galenskap

Australien gav Edward Bloms gamla schlager ”Livet på en pinne” en helt ny innebörd. Eller det kära gamla uttrycket ”en pinne i röven”, för den delen. En grandios galenskap med en text som givetvis handlar om en förlossningsdepression.

Enda rimliga finalisten var Island och gruppen Hatari.

Tävlingen behöver mer industriell BDSM-synth och mindre gråblek ärtsoppa.

Plågsamt tydligt att många länder inte bryr sig

Eurovision song contest är annars ett fint och bra evenemang. Här behöver verkligen ingen känna sig rädd och ottrygg i den varma, lyckliga och inkluderade atmosfären. Trots att evenemanget domineras av tusentals passionerade män.

ESC försöker att förena över 40 olika länder med budskapet om att popmusik är ett universellt språk utan lands-, köns- och rasgränser.

1 av 10 | Foto: Peter Wixtrom
Serhat, San Marino.

Frågan är bara hur tävlingen ska möta den nya tidsandan, med växande och alarmerande extrem nationalism som inte sällan odlar homohat.

ESC är på många sätt dess ideologiska motvikt.

Men tävlingen har – duh! - problem med verkshöjden.

Som årets första semifinal visade är bidragen för dåliga.

Det är plågsamt tydligt att många länder varken bryr sig eller har råd eller både och att göra något som kan sluta topp tio i en final.

Eller som över huvud taget går att lyssna på (tjena, Finland).

Det har alltid varit så, och kommer säkert aldrig att förändras.

Men med tanke på den enorma plattformen skulle det säkert gå att bygga helt andra och mer hållbara karriärer.

Med bättre musik skulle ESC också få en mer hållbar och långsiktig tyngd.

Grundstommen består av betydelselös luft

När lottningen placerar de bästa låtarna och tyngsta vinnarfavoriterna i en och samma semifinal, den andra nu på torsdag, blir första kvalet extremt tomt och lökigt.

Men poängen är kanske i slutändan att ESC inte ska ha något med verkligheten att göra.

Det är här, och bara här, som San Marinos ”na na na” kan få synas, höras och lyckas.

Det kanske räcker.

Men det kan också gå lätt och snabbt att rasera hela bygget eftersom själva grundstommen består av betydelselös luft.

Så har det gått för Sverige i Eurovision 00:40

avMarkus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM