Mejla

Markus Larsson

Ett historiskt stort och innerligt ingenting

Publicerad:
Uppdaterad:

LINKÖPING. Det kostar att bevaka tävlingen.

Efter 15 år borde jag ha vant mig vid musikaliska hjärnskakningar.

Men nej.

Sonja Aldéns ballad kan vara den svåraste utmaningen hittills.

Balladen heter ”Sluta aldrig gå”.

Ok.

Medan Sonja repar på scen hämtar tankarna en promenadkäpp, lämnar arenan och släntrar moloket fram genom ett regngrått Linköping. De har inget val. De är helt kizunguzungu.

 

Olika former av rörelse har alltid haft en egen VIP-parkering i tävlingen. Robin Bengtsson har sjungit ”I can’t go on”. Sarah Dawn Finer har framfört ”Moving on”. Mimi Oh har slagit fast att ”Det går för långsamt”. State Of Drama rockade ”Falling”. Krista Siegfrids kontrade några år senare med att sjunga ”Faller”. Salem Al Fakir slog till med ”Keep on walking”. Martin Stenmarck skaldade ”När änglarna går hem”. Pain Of Salvation döpte sitt bidrag till ”Vägsalt”, fast på engelska. Och vem kan glömma ”Upp, flyger vi upp” med Shanes från 1992?

Foto: Robin Lorentz-Allard
Sonja Aldén på torsdagens repetition.

Rörelsen är nästan ett lika kärt ämne som kärlek. Men efter ”Sluta aldrig gå” är det nog dags att SVT åtminstone förbjuder alla promenader i tävlingen på obestämd tid, särskilt om de handlar om livet. Med tanke på vilka olyckor som annars kan hända är det bättre, mycket bättre, att stå still.

 

Ingen skugga faller över Sonja Aldén. Hon gör vad hon kan, och hon gör det bra. Problemet är låten. Aldén försöker helt enkelt att dreja en kruka av luft. Ett omöjligt uppdrag, enligt fysikens alla kända regler.

Vad är då utmaningen med den harmlösa och ålderdomliga harmlösheten? Tja, att försöka sätta ord på låtens platta tomhet är som att bestiga Mount Everest. Med en enhjuling. Och en hockeyklubba i munnen. Samtidigt som man tuggar Hubba Bubba. Prova själv och meddela gärna hur högt upp du kommer för det stygga berget i Himalaya. Det är som att försöka beskriva ett tomt vattenglas utan att få använda orden vatten, glas och tomt.

När Sonja Aldén tävlade i Melodifestivalen 2007 med bidraget ”För att du finns” slog hon ut självaste Magnus Uggla i andra chansen. Men den balladen lämnade i alla fall kvar, ähum, lätta spår i sanden. ”Sluta aldrig gå” flyttar inte på ett enda korn. Det är tre minuter av ett innerligt ingenting.

 

Att så här långt in i tävlingens moderna historia över huvud taget lyckas skapa något liknande är en bragd. Det finns nästan något vackert i låtskrivarnas kollektiva bedrift. Alla stora och minnesvärda ögonblick i Melodifestivalen behöver verkligen inte vara bra.

Jag vet inte vad man ska säga.

Tack?

 


Följ Melodifestivalen och skvallret bakom kulisserna – i Tobbe Eks blogg!


avMarkus Larsson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM