Folkets tvåa vann – rättvist

Finalen blir för tråkig utan de utländska jurygrupperna

NÖJE

Det blev som, snörvel, som de famösa årgångarna 2009 och 2010.

Internationella juryn hade, snörvel, en knapp men tydlig favorit.

Och svenska folket hade, snörvel, en annan.

Prosit.

Markus Larsson i Friends arena.

Efter att Gina Dirawi, med rinnande näsa, avslöjat vilket bidrag som fått näst flest röster av tv-tittarna åkte Robin Stjernbergs haka ner i golvet.

Den stannade kvar där i flera minuter. Blicken drog även ner rullgardinen med en smäll. Den var helt tom.

Han fattade ingenting. Munnen hängde fortfarande på öppen gavel när Yohio kramade om honom. Han stapplade fram som en levande död till Loreen för att ta emot Sångfågeln.

Om en skräll någonsin har haft ett ansikte ... Robin var lika chockad som de flesta som tittade.

Vinsten är överraskande i sig. Men sättet som bidraget ”You” krånglade sig fram till Malmö är unikt.

Vänta nu här.

Först röstades Stjernberg bort i deltävlingen i Malmö och blev utslagen av Ulrik Munther och Ralf Gyllenhammar. Sedan röstades han tillbaka till finalen via Andra chansen.

Någonstans där hittade han ett nytt självförtroende och imponerade i repetition efter repetition. Det skadade säkert inte heller att Stjernberg aldrig behövde vara förhandsfavorit.

Ingen som kvalat via Andra chansen har någonsin lyckats ta guld i Melodifestivalen. ­Robin kunde i lugn och ro koncentrera sig på att sjunga skiten ur ordet ”you”.

I genrepet som jurygrupperna tittar på och bedömer var Stjernberg den ende som glänste. De andra deltagarnas framträdande låg i gipsvagga med kramper.

Och i finalen briserade den knäppaste redovisningen av de utländska jurygruppernas röster som hittills skådats. Juryn satte sina poäng i en gigantisk kvarn och pepprade åttor och tior och tolvor lite här och där och till och med på Sean Banans paljettblöja.

Alla fick påsar. Många fick tolvor.

Men Robin Stjernberg klev fram ur virrvarret som ­ledare. Och ­eftersom ­värste konkurrenten Yohio i det läget låg näst sist var saken i princip klar.

Folkets tvåa vann. Helt rättvist, dessutom.

Den tröttsamma debatten om de utländska jurygruppernas relevans kommer blossa upp igen. Det ligger i sakens natur.

Men för att fatta mig kort: de ska vara kvar. Punkt. Och punkt igen. Utan dem skulle finalen bli en betydligt tristare föreställning.

Det går att dra flera intressanta slutsatser utifrån jurygruppernas smak.

Varje gång som Sverige skickar ett bidrag som juryn ratar slutar det sådär (Malena Ernman, Anna Bergendahl). Och när tittarna och juryn är överens brukar det däremot sluta, snörvel, ”helt ok” i Euro­vision (Eric Saade, ­Loreen).

Ur den synvinkeln är ­Robin det rätta valet. Låtskrivarna har verkligen lyckats skapa en ­dynamisk och modern ­Eurovision-emo.

Samtidigt tyder kanske jurygruppernas ­poängströssel på att det inte finns en tydlig vinnarkandidat bland årets deltagare i Melodifestivalen, ­någon som kan tjusa hela Eurovision-kontinenten, från Island till Azerbajdzjan. En känsla som genomsyrat hela säsongen.

För Robin Stjernberg är det här ett ­genombrott och en början. Han har en bit kvar. Nu börjar arbetet med att bygga upp en stil och ett uttryck som kan växa och utvecklas till en långsiktig karriär.

Yohio känns däremot färdig.

Om han hade haft en starkare och mer personlig låt är jag övertygad om att fenomenet skulle ha sopat banan.

Andraplatsen var nog det bästa som kunde hända 17-åringen. Med tanke på hur jurygrupperna röstade skulle Eurovision Song Contest ha blivit en mardröm för sockerpuffen.

Han hade störtat som The Ark.

ARTIKELN HANDLAR OM