Godzilla kommer om inte Ewald går vidare

1 av 9
”Anton Ewald är deltävlingens Dario Cologna – en självklar megasuperduperfavorit”, skriver Markus Larsson. (OBS! Bilden är ett montage)
NÖJE

Fjärde veckan.

Tröttmössan är tung.

Men nu börjar tävlingen om med ett praktfullt ålderskrig.

Markus Larsson

37 gången gillt för Alcazar?

Den som levezr får se.

Gruppen uppträder i medvind efter fjolårets succé som mellanakt.

Men de tävlar i ett startfält där SVT verkligen lyckats få till en frontalkrock mellan ”den gamla” versionen av tävlingen och det nya.

Äldre inventarier som Alcazar och Linda Bengtzing ställs mot nya och unga idoler. Och det gör att tv-leken fått tillbaka pulsen. Tidigare har samma puls varit lika svag som hos gravad lax.

Anton Ewald är deltävlingens Dario Cologna – en självklar megasuperduperfavorit. Folk säger att det går fort i hockey – hyggligt av er att förlora Finland! – men det svänger och tacklas ännu snabbare i Melodifestivalen.

I fjol var Ewald en uppstickare. I år är han, tja, säger så här:

Om Anton Ewald inte går direkt till final i kväll så faller väl Börsen på måndag.

Eller rättare sagt:

Då knallar Godzilla in i Stockholm, petar tänderna med Kaknästornet och tar sig en lutare över Kungsholmen. Då börjar bagarna baka semlor med asfalt i stället för grädde. Då blir Camilla Läckberg invald i Svenska Akademien. Då släpper Panetoz en bättre skiva än ”The blueprint” med Jay-Z. Då odlar Fredrik Reinfeldt tangorabatt och Carl Bildt rakar av sig sin vidriga arrogans. Då lovar jag att till och med omvärdera ”Beck”.

Inget är omöjligt – men sannolikheten är låg.

Bakom Ewald finns en ormgrop av olika möjligheter.

Pallar tv-tittarna en omgång till med Bengtzing? Framför allt med tanke på att hon har bytt musikstil? Klart är att hon inte tänker ge sig utan en fajt.

Under veckan har hon bånkat kamerorna så hårt att studiomannen Henric Von Zweigbergk har tvingats ringa 112 och skicka iväg de arma apparaterna till akuten. Och där ligger de fortfarande och kvider.

Och Alcazar ska ha en eloge för att de skapar lilla nyårsafton på scen i sitt nummer. Pyrot kan kanske dölja faktumet att själva låten inte är av 24 karat.

Och hur ska man placera rocken? Ammotracks sound är trots allt lika folkligt som Sweden Rock.

Och Josef Johansson? Sist eller en raket?

Just Josef har varit en personlig liten favorit ända sedan han knallade in en dörr när han träffade Aftonbladet. Ett mycket charmant ”bonk”.

Dessutom har Herr Johansson en finfin låt som signerats av låtskrivarna Peter ”Euphoria” Boström och Thomas ”Samba sambero” G:son. Men Josefs framträdande? Med den uppsynen vinner man inte Eurovision.

Avslutningsvis: Kommer Anton Ewald att fånga mikrofonen i sitt nummer, den som skjuts upp från golvet?

Ni hör ju.

Jättespännande.

FAKTA

MARKUS SPÅKULA

TILL FINAL

Anton Ewald

Fansen började rösta redan i oktober.

Alcazar

Kom igen – ni vill se gruppens discoballe igen.

TILL ANDRA CHANSEN

Linda Bengtzing

Vrooooom!

Josef Johansson

Om Cosmo Kramer och Magnus Uggla fått ett barn ihop...

FAKTA

De får öronen att lämna i ambulans

1. ”Blame it on the disco”

Artist: Alcazar

Text & musik: Kempe, Kreuger m.fl

Spana in discoballen. Eller bollen. Nytt rekord i Melodifestivalen. Och det var väl bara en tidsfråga innan Alcazar skulle uppträda i en discokula. Discogenrens främsta ambassadörer i tävlingen har ingen ny ”Stay the night” innanför glitterfodralen (den skulle knappast få plats). Men det är en mycket bra bagatell som hyllar dansgolvets och nattens dekadens med ”Knock on wood”-driv. Robotröster möter en dagisrefräng. Och, ett mycket viktigt ”och”, ­pyrot håller nästan Lordi-klass. Full fräs.

2. ”Fight me if you dare”

Artist: I.D.A

Text & musik: Nicklasson mfl

Vilket elände. Under fjärde veckan, när hjärnan är stekt och själen doppats i tjära och fjädrar, blir den gapiga skräprocken i ”Fight me if you dare” hälso­farlig. Öronen tackar för visat intresse och beställer en utlandsresa och lämnar Örnsköldsvik i ambulans. Kan dålig smak vara radio­aktiv? Ta på skyddskläderna i så fall.

3. ”Hollow”

Artist: Janet Leon

Text & musik: Jansson m fl

Förra gången snubblade Janet Leon på mållinjen och hennes påkostade nummer slutade femma. Det lär knappast gå bättre i år. Ballader som ”Hollow” kräver en storslagen artist som kan möblera och fylla ut vartenda skrymsle i det jättelika kråk­slottet. Annars blir balladen en slak ballong. Och Janet Leon lyckas inte blåsa liv i åbäket. Bidraget lever upp till sin titel – ihåligt.

4. ”Raise your hands”

Artist: Ammotrack

Text & musik: Kujansuu m fl

Släpp hörnflaggan, sänk garden och erkänn: det bor en hårdrockare i oss alla. Och ”Raise your hands” är en begåvad klyschfest. Salta bågar på scen, korrugerad plåt, denim och tatueringar och hår överallt. Musikens tank innehåller bränsle från både Zeppelin och 90-talets grunge. Fredagsmys i motorverkstaden. Med bensin i dipsåsen.

5. ”Hela natten”

Artist: Josef Johansson

Text & musik: Johansson, Thyrén m fl

Texten är ett skämt. Josef själv ser ut som Cosmo Kramer i ”Seinfeld”. Han ger ett lagom förvirrat intryck på scen. Frisyren har bråkat med katten, blicken har ett lågtryck i ögonbrynen. Men förutom det – en av årets bästa låtar. Grundfärgen är hämtad från ­Daniel Adams-Rey och Ansiktet. Om Darin ­hade sjungit bidraget skulle vi inte behöva sitta här och gissa. Tävlingen hade varit avgjord och över.

6. ”Ta mig”

Artist: Linda Bengtzing

Text & musik: Borg & Borg Larsson

De andra artisterna har, precis som de flesta bilar, fem växlar. Linda Bengtzing är däremot unik på scen. Hon har tolv. Framförandet är en dragster som kör ifrån Hjulben och Gråben. Däcken spinner i tre minuter. Låten? Digital slammerschlager i 400 knyck med två trummisar som bankar i otakt. Lägg märke till brejket där droppljuden från Kents ”747” gör ett kort gästspel.

7. ”En himmelsk sång”

Artist: Ellinore Holmer

Text & musik: Holmer m fl

Ellinore Holmer från Glada Hudik-teatern ställer upp med en godkänd ballad. 

8. ”Natural”

Artist: Anton Ewald

Text & musik: John Lundvik

Megasuperduperfavoriten. Unge Ewald tar sig på skrevet minst tolv gånger på tre minuter. Försöker han lyfta sin röst? Greppet är antagligen en hyllning till idolen ­Michael Jackson. Förutom att sätta fingret på popmusikens centrum – det ligger alltid nedanför midjan – så framför Anton house­fierad pop. ­Refrängen har en fördröjd effekt och slår inte till med full kraft förrän i sista gospelminuten. Och som ­vanligt sjunger Ewald inte med munnen. Han sjunger med fötterna.

ARTIKELN HANDLAR OM