Inte ens Måns Zelmerlöw har skottsäker väst i kväll

MARKUS LARSSON om kvällens vinstchanser i Melodifestivalen

1 av 5
NÖJE

Du röstar i kväll.

Och juryn väljer vinnaren.

Det mest troliga är nog att tv-­tittarna och juryn är överens i kväll:

Det blir Måns.

Något annat går inte att tippa.

Men om, och det finns alltid ett ”om”, det blir jämnt kommer juryn att gå fram som en rabiessmittad mammut i ett glashus. De utländska jurygrupperna har mer makt än någonsin i år.

Tittarnas röster fördelas procentuellt på tolv bidrag medan varenda jurygrupp kan nolla fem stycken. Vilket innebär att juryn kan lyfta eller sänka låtarna med större kraft än tidigare.

Att SVT inför det här systemet i år är märkligt. Den konspiratoriskt lagde misstänker genast att någon lagt in en grindvakt som ska hindra att bidrag med artister som, exempelvis, lägger upp bilder på varandras morgonstånd på Instagram – hallå igen Samir & Viktor! – ska gå hela vägen. Vår tids Ronny & Ragge kan ju knappast få representera Sve­rige i Wien. Hur skulle det se ut?

Tanken med en smak­polis är tilltalande. Någon ordning får det vara.

Men troligtvis är det som med appen – ett bra men ogenomtänkt experiment som ­behöver justeras ­nästa år.

Nu är det här ingen ­fånig bergspredikan mot jurygrupperna. De behövs i finalen. Det är där spänningen finns, framför allt i den här ­finalen.

Tanken med de ­internationella jurygrupperna var från början att ge en hint om vad som kan tänkas gå hem i Europa. Med åren har deras betydelse reducerats till en hint och bärsärkagång om ingenting alls.

Den internationella juryn brukar sprida sina poäng som bonden gödslar åkern. Vitt och brett och överallt.

Men de kan fälla vem som helst. Minns bara hur de högg av fötterna på Yohio. Inte ens Måns Zelmerlöw har skottsäker väst.

Intrycken från finalens genrep förändrar inget särskilt. Det borde fortfarande stå mellan Jon Henrik Fjällgren och Filippa Barks pojkvän.

Men strax bakom stjärnan från fjällen och ”Let’s dance”-vinnaren händer det underliga saker.

Med tanke på responsen i alla åldrar i arenan kommer ett 67 år gammalt skägg som ett spjut kastat av finska olym­pier.

Hasse Andersson har på kort tid vuxit till ett schlagermonster som verkar kunna äta nästan allt motstånd.

Vem såg den komma? En snapsvisa med fioler? Klockan visar ju fortfarande 2015 och inte 1953.

Men med tanke på hur det ­brukar gå i så fall blir de inter­nationella jurygrupperna jojk’n’roll-artistens och Hasse ­Anderssons svåraste hinder.

Genrepet innehöll mycket stön, några glädjeämnen och ett riktigt hjärtvärmande ögonblick.

För i slutet av sitt nummer, när Coldplay-gitarren började ringa i bakgrunden, lade Jon Henrik Fjällgren äntligen sitt ”Sverige, den här jojken är till er.”

Fast med en liten och viktig ändring.

Med extra emfas och vad som ­liknande tårar i ögonen sa han:

”Sverige, den här jojken är till ... oss.”

1. Samir & Viktor - Groupie

(Hur går det ihop? Jodå, förstår ni. Det här är så dumt och underhållande att Samir & Viktor upphäver matematikens lagar.)

2. JTR - Building it up

Energin är enda behållningen. Ett rörigt sammelsurium av moderna pojkband. Tänk The Jonas Brothers. Tänk One Direction. Tänk 5 Seconds Of Summer. Tänk allt det på samma gång och huller om buller. Slutsumman? Pop som vill vara rock. Rock som inte är pop. EDM som inte vågar vara EDM. Plus ett par luggar som är så höga att de kan borsta taket på Friends arena. Och att lägga en rap här är som att stoppa ananas på kaviarfrallan.

3. Dina Nah - Make me (la la la)

Ytterligare en låt som verkar ha skrivits, producerats och koreograferats av utrustningen på ditt lokala gym. Ett stort ”untz-untz-untz” för människor som ­gillar att spänna låren i grupp och svettas tillsammans i rum med dålig luftkonditionering. Gärna under ledning av en galen aerobicsführer. Träning och god hälsa är bra för människan men dåligt för musiken. ”Make me (la la la)” skulle behöva fyra paket cigg och en flaska sprit.

4. Jon Henrik Fjällgren - Jag är fri (Manne leam frijje)

Är det Jocke Berg, Martin Sköld och Markus Mustonen från rockgruppen Kent som tagit på sig sina allra finaste klänningar och leker norrsken ovanför Jon Henrik Fjällgren? Det låter så. För första gången i Melodifestivalens historia: en stämning i stället för en låt. Spa­musik från fjällen. Men numret innehåller, tack och lov, den här tävlingens i särklass hårdaste och mest sevärda artist. Och om Jon Henrik går ner på knä och tillägnar sin jojk till Sverige igen ... hallå och oj, oj, oj. Bara i Melodifestivalen, kära läsare, bara här.

5. Jessica Andersson - Can’t hurt me now

Sett till vilka bidrag som gått vidare till final är Jessica Anderssons ballad ett mysterium. Kristin Amparo? Nej tack. ”Can’t hurt me now”? Hurra. Den gåtan skulle inte ens Sherlock Holmes och Lisbeth Salander kunna lösa tillsammans. Jessica är ett proffs och räddar bidraget från att sjunka till havets botten. Men låten verkar, ackord för ackord, vara specialskriven för att glömmas bort. Inget fäster på tre minuter. Som ett dricksglas utan innehåll.

6. Måns Zelmerlöw - Heroes

Melodifestivalen handlar ofta om att återanvända ­andras idéer. Här kommer nästa miljömärkta återvinning. Med utgångspunkt från David Guettas ”Lovers on the sun” och en tecknad streckgubbe som är förvillande lik en krabat i ett nummer av performanceartisten Dandypunk tar Måns Zelmerlöw sats mot Wien. Att ”Z” blivit supermegaduperfavorit är inte konstigt. Helheten i ”Heroes” har en helt annan och högre ambitionsnivå än medtävlarna. Kan medelklassens favoritfarbror misslyckas? Allt är möjligt. Men den chansen känns på förhand lika stor som att Saudiarabien blir en demokrati.

7. Linus Svenning - Forever starts today

När hela tolv bidrag tävlar i finalen behövs det utfyllnad mellan favoriterna och tyvärr får genomsympatiske ­Linus Svenning finna sig att vara lösullsisolering i år. Någon måste vara det också. Isolering är viktigt i varje byggnad. ”Forever starts today” är en pampig bagatell byggd på Eurovision-glitter, irländska toner, flöjt och trummor. Men där Svenning ägde sitt genombrott i fjol, bidraget ”­Bröder”, är han mer osäker och vilsen i år. Han känns som en ängslig ”Idol”-artist som fortfarande letar efter sin stil.

8. Isa - Don’t stop

Här har låtskrivarna inte ansträngt sig ett dugg. I den ständiga jakten på att presentera något som publiken kan känna igen har de lagt ett tunt papper över hitsingeln ”Shake it off” med Taylor Swift och ritat av den. Inte underligt att ”Don’t stop” är catchy. Sam­tidigt drar bidraget ner finalen till en ny och låg covernivå. När Isa återvänder till tävlingen – den saken är nog lika säker som att Puff vrider om nosen på Pluto i jul – med en mer originell låt kan hon bli nästa generations vinnare av Melodifestivalen. Hon är rakt igenom imponerande.

9. Magnus Carlsson - Möt mig i Gamla stan

2007 röstades Carlsson bort av tittarna till förmån för Måns Zelmerlöw. Då fick han symbolisera den gamla och förlegade versionen av ”Mellon”. Men 2015 går han direkt till final med ett bidrag som låter ännu äldre än det han presenterade för åtta år ­sedan. I Melodifestivalen är tiden en bumerang. Magnus Carlsson axlar Alcazars roll. Han representerar med stor kärlek ett uttryck som, oavsett tidsanda, ska synas och höras i tävlingen. Orups schlagerdisco märks i verserna. Och i refrängen kliver Peter Jöback fram och vill träffas i turistfällan Gamla stan. 

10. Eric Saade - Sting

Saade står bakom ett skynke. Saade dansar. Saade sjunger om Bilbos svärd. Saade åker tefat. Slut. Enda förändringen från förra gången är tefatet stiger lite ­högre. Ett annat år skulle den saxofonfunkiga poplåten ha varit med i slutstriden. Precis som hos Zelmerlöw är nivån i numret högre än de flesta av konkurrenterna. Men frågan är om den lite hårdare varianten av Saade, ”Sting” som har mer gemensamt med hans ”riktiga” karriär än hitsen från Melodifestivalen, går hem i år? Det är svårt att växa upp. Och det är ännu ­svårare att kliva fram ur skuggan efter ”Manboy” och ”Popular”.

11. Mariette - Don’t stop believing

En olyckskorp breder ut sina vingar. Eller rättare sagt: en före detta ”Idol”-artist uppträder framför ett hektar av svart tyg. Videon till ”Frozen” med Madonna får här en svensk uppföljare. Låten, som bland ­annat är skriven av Miss Li, balanserar perfekt mellan Eurovision och P3. Det låter som om Mariette sjunger i ett hemsökt slott där spöken knackar i väggarna, fladdermöss hänger taken och vampyrer jagar om natten. Musiken tillhör en egen och populär mainstreamgenre. Urmodern albumdebuterade 1978, är fortfarande oöverträffad och heter Kate Bush.

12. Hasse Andersson - Guld och gröna skogar

För första gången i tävlingens långa liv – en japansk cover. Och inte ens om en spettekaka tog på sig lösskägg, började prata och lärde sig spela gitarr skulle den gemytliga och fiolgnidande trallbuffén ha blivit mer skånsk. En utmärkt version av originalet ”Tanabata matsuri” med Tegomass. Om värmen som Hasse Andersson sprider kunde säljas på elmarknaden skulle staten ­kunna lägga ner Barsebäck. Dessutom verkar Hasse ha blivit ­barnens favorit. I längdskidåkning hade det klassats som att ha spurtspecialisten Petter Northug på stafettens sista sträcka.

1 av 3

Markus spåkula

VINNARE

Måns Zelmerlöw. Allt annat vore en zuperskräll.

UTMANARE

Jon Henrik Fjällgren. Beror i och för sig på om juryn tycker att bidraget är en fantastisk jojk. Eller ett joke.

SKRÄLLEN

Hasse Andersson. Nåja. Chansen att han vinner är ungefär lika stor som att Jesus återuppstår och ställer upp i ”Let’s dance”, men Hasse kan få starkare stöd bland tittarna än vad många tror.