Ryssland tar sig enkelt till final

Markus Larsson om första semifinalen i Eurovision

1 av 2 | Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
”BRA STÖD FÖR GAYRÖRELSEN” Sergej Lazarev har uppträtt på flera Pride-events runt om i världen och hoppas att en rysk seger ska få igång ett samtal om HBT-personers ­rättigheter i hemlandet.
NÖJE

Folk kan bua hur mycket de vill, men Ryssland går till final.

Finns det några andra lika självklara vinnar­kandidater i första semi­finalen?

Njet.

Redan på förhand har den ryske deltagaren Sergej Lazarev förberett sig på att bli utbuad.

Det börjar bli en rysk ­tradition i ESC.

I en intervju med Aftonbladet säger han:

”Jag tycker att det är lite orättvist mot oss som artister, för vi är här för musiken, vi är här med positiva budskap.”

Det må vara.

Men att Ryssland väcker reaktioner är inget konstigt. Jag vet, det finns fler länder i tävlingen som har en avskyvärd offentlig hållning mot sexuella minoriteter. Men har någon av dem en lika stark och normbildande maktposition som Vladimir Putin?

Så länge den auktoritära ryska regimen stiftar antidemokratiska lagar som diskriminerar homo­sexuella ska publiken i Eurovision song contest få protestera med sina röster och regnbågs­flaggor i direkt­sändning.
 

Annars riskerar tävlingen att bara bli ett okritiskt fönster för homofientliga regimer som vill sminka över sitt dåliga rykte och ge en förljugen bild av sin politik.

Om fansen visar sitt missnöje tvivlar jag på att måltavlan är Sergej Lazarev och bidraget ”You are the only one”. Han är solklar etta i alla omröstningar och kommer, med all rätt, att vara en av de stora favoriterna på lördag.

Det är snarare en rimlig protest mot den situation som Tatjana Vinnitjenko, ordförande för Hbtq Ryssland, beskriver i Svenska Dagbladet. Hon fick frågan om öppet homosexuella fans kan känna sig trygga i Moskva nästa år vid en eventuell rysk vinst och svarade:

”Fansen får helt enkelt inte visa att de är gay. Jag har min nyckel på ett regnbågsfärgat band, som jag gömmer i ryggsäcken. Det kan vara livsfarligt att bära det på stan.”

Vissa brukar säga att man ska skilja på politik och musik. Jag misstänker att den åsikten är vanlig hos folk som aldrig har behövt kämpa för sina rättig­heter.
 

I kväll tävlar Sergej Lazarev och hans imponerande visuella nummer mot en serie mer eller mindre förfärliga låtar. Allt är ungefär som vanligt, med andra ord.

Förutom att tävlingens vackra budskap om en gränsöverskridande gemenskap där alla nationaliteter är välkomna börjar kännas ihåligt och falskt i ett Europa där taggtråd stänger ute flyktingar och populistiska demagoger växer i opinions­undersökningar.

Som en mani­festation för regnbågsflaggan och allt den står för behövs ESC mer än någonsin.

Jag hoppas att det blir en bra show. Och jag önskar att årets slogan, ”Come together”, inte känns lika ironisk i framtiden.