Den bästa Eurovision-finalen i modern tid

Markus Larsson: Dramatiken mot slutet hade allt

NÖJE

Och man tappar andan.

Ukraina vann.

En lysande punkt på den bästa ESC-finalen i modern tid.

Den där omröstningen...

Det var ett genialt drag att presentera rösterna på det nya sättet.

Jurygrupperna först, sedan folket.

Och utan någon smart algoritm där man på förhand kan räkna ut vilket land som vinner.

Det finns mycket säga och skriva om, men det som verkligen biter sig fast är dramatiken mot slutet.

Den hade allt.

Förhandstippade Dami Im från Australien skaffade sig snabbt en ordentligt ledning och såg ut att kunna promenera hem pokalen.

Sedan kom vändningen, precis mot slutet när folkets poäng redovisades i den otäcka turordningen minst till flest.

Suset genom presshallen när alla insåg att Australien inte vinner och att tävlingen inte är avgjord.

Och några sekunder efteråt – vrålet när folk inser att det står mellan Ryssland och Ukraina.

Föreställningen hade inte kunnat regisseras bättre.

Ryssland mot Ukraina. Ärkerivalerna. Och när Ukraina dessutom ställer upp med en politisk attack mot den ryska regimen.

”1944” handlar om hur Stalin fördrev krimtartarerna från Krimhalvön samma år. Man kan tänka sig att det också är en kommentar till den rådande situationen och konflikten om samma område i dag.

Vi var nästan tvungna att ducka när ländernas fans stod på varsin sida av presshallen och försökte överrösta varandra.

Stämningen var så elektrisk att luften dallrade. Det kändes som om vi satt mitt i ett åskväder.

Jamala fick näst flest poäng av tv-tittarna, men vann eftersom hon hade ett tillräckligt stort försprång efter jurygrupperna.

Den ukrainska glädjen lyfte taket, de ryska gamnackarna slog i golvet.

Men kom ihåg att politik, och politiska utspel, inte finns i ESC. Glöm aldrig det.

I år blir de godtyckliga reglerna ännu svårare för EBU att försvara.

Det var en politisk seger. Punkt. Till och med det anrika magasinet Time i USA har under veckan skrivit om Ukrainas bidrag. Och brittiska Guardian satte följande rubrik om Jamalas låt:

”Lyssnar du nu, Putin?”

Australien var min favorit, men jag säger inte att Ukraina inte förtjänade att vinna.

Det fanns en emotionell laddning i låten och numret som inget annat bidrag hade.

När det där eldträdet växte sig upp från Jamalas hals var Eurovision-rysningarna äkta och från hjärtat.

Som sagt – ett perfekt klimax på en imponerande final.

Jag har inte upplevt en bättre final sedan jag började bevaka evenemanget 2006.

Och äldre rävar skriker högt att det här var den bästa Eurovision-finalen genom tiderna.

Jag säger inte emot. Ribban för kommande finaler höjdes med flera meter.

Man kan skriva om programledarnas lugn och kemi och tajming. Måns Zelmerlöw och Petra Mede fick innehållet som ramade in själva tävlingsmomentet att andas och leva. Vilket inte brukar vara fallet. Det har passerat många antika och stela stolpskott i rutan genom åren.

Man kan skriva om att showen äntligen fick besök av en riktig och stor världsstjärna, Justin Timberlake, som nästan irriterande enkelt visade var skåpet ska stå. Och vardagsrumssoffan, hallspegeln, utemöblerna och vattenkannan också, för den delen.

Man kan skriva om den läckra inledningen där den trötta flaggparaden fick ett nytt och modernt liv. Man kan skriva om mellanakten där programledarna drev med tävlingens klyschor och mest klassiska nummer.

Och man kan skriva om Frans och hans mycket fina femteplats. Många värdländer brukar numer sluta sist.

Men det var helheten som för en gångs skull verkligen brann och berörde.

Ögonblicket när Australiens förväntade vinst byttes mot en duell mellan den ryska storfavoriten och Ukraina är svårt att glömma.

Det kommer dröja innan vi ser något liknande och infekterat och giftigt och spännande i det här sammanhanget.

Man tappade andan. Och det kommer dröja innan man hittar den igen.

ESC är en musiktävling men politiken vann.