Skivrecensioner

Wet Leg gör årets i särklass bästa gitarrpop

Av: 

Per Magnusson

Rhian Teasdale och Hester Chambers träffades på Isle of Wight College. Efter tio års vänskap bildade de band tillsammans.
Rhian Teasdale och Hester Chambers träffades på Isle of Wight College. Efter tio års vänskap bildade de band tillsammans.

MUSIK

ALBUM Wet Leg är en egen ö. På debuten stänger Isle of Wight-duon ute världen, tonsätter sin vänskap och kanaliserar den till årets i särklass bästa gitarrpop.

Betyg: 4 av 5 plus
Wet Leg
Wet Leg
Domino/Playground

POP Ur ett korrekt 00-talsperspektiv verkar allt vara i sin ordning med Wet Leg. De kommer från England. De är en duo. De fick kontrakt med skivbolaget Domino efter bara två låtar. Och visst har deras uppnosiga rock gemensamma nämnare i både The Libertines och The White Stripes. Men man ska vara försiktig med att kategorisera Isle of Wight-duon som blott närtidsnostalgisk garagerockhajp.

Det räcker med att skrapa på ytan för att förstå att Rhian Teasdale och Hester Chambers har sin egen värld. De kommer trots allt från en ö i Engelska kanalen. Debutalbumet skissades fram där, under en pandemi; en skygglappstillvaro av rang.

Rhians och Hesters band var aldrig resultatet av karriärval. Deras musik utspelar sig i ett absolut nu eftersom de följer sin inre, lekfulla intuition. Musiken spelades in mellan turer på longboard och rullskridskor. Tillsammans stängde de ute världen, som under barndomens sommarlov. På debuten låter det som om de tonsatt en vacker vänskap.

Den torra humorn är osvikligt brittisk. I videor odlas den distinkta looken ”seriös hattprydd dam i stuga på landsbygden”. Det svåröversatta ordet ”cheeky” dyker ständigt upp, inte minst i dubbeltydiga texter om dejtingappar, schäslonger och usla ex-pojkvänner. Vid första anblicken är det musik som uteslutande handlar om att konsumera varm öl, men bakom rader om excentriska liggmöbler gömmer sig alltid ett antipatriarkalt budskap.

Singlarna må vara på en egen nivå – ”Chaise longue”! ”Wet dream”! ”Too late now”! – men Wet Leg har mer än bara ett läge. I ”I don’t wanna go” snor de gitarren från David Bowies ”The man who sold the world” som bara unga förmår. Den dragspelsprydda ”Loving you” är fanzinepop med besk eftersmak och ”Piece of shit” en yrvaket akustisk Violent Femmes-ballad.

När vännerna står och kramas vid en fyr i videon till ”Angelica” blir det uppenbart att det under bredbrättade hattar och sardonisk humor också finns ett stort allvar. Vartenda ord är menat, på riktigt.

I allt detta sammantaget bor popmusikens upprepade magi: ingen annan har tidigare låtit exakt som Wet Leg. Det här är deras vision. Deras tid är nu.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS

Fynda produkter från IDUN Minerals! Just nu 20% rabatt på populär makeup, hudvård och hårvård.

Extern länk från Apohem

Köp här!

Publisert:

LÄS VIDARE

”The number of the beast” blev en triumf för Iron Maiden

ÄMNEN I ARTIKELN

Skivrecensioner

Musikrecensioner

Musik

Wet Leg