Tom Pettys hjärtskärande dagbok
”Wildflowers” lämnade aldrig Tom Petty ifred.
Albumet var på många sätt hans dagbok.
Vissa sidor gjorde för ont att läsa.
Tom Petty
Wildflowers & all the rest
Warner Records
Tom Petty har aldrig tagits på samma allvar som andra rockartister i samma ålder.
Det kan bero på att musikvideorna aldrig tappade sitt sinne för humor. Petty var ett barn av Monty Python-generationen. Han kunde inte motstå lockelsen i att ta på sig en löjlig och överdimensionerad hatt på MTV.
I texterna fanns dessutom en mörk underström av dräpande sarkasmer som aldrig hörts i exempelvis Bruce Springsteens musik.
Petty och Springsteen kunde ha varit släkt med varandra. Båda två hade ett komplicerat förhållande till sina pappor. Båda två kommer från arbetarklassen, uppväxta i hålor som åtminstone rent själsligt ligger långt bort från de amerikanska kusternas metropoler, Gainesville i Florida och Freehold i New Jersey.
Båda två fick sina liv förändrade av Elvis Presley och Beatles. De bildade band som blev en del av den klassiska rockmusikens dna: The Heartbreakers och The E Street Band. De drevs av en romantisk övertygelse om att rock ’n’ roll var den ultimata drömmen och klassresan. På många sätt är också Pettys genombrott, singeln ”American girl”, heartlandrockens ”Born to run”.
Det är fortfarande svårt att hitta några artister som uttryckt en djupare kärlek till musik.
Men Tom Petty var inte född att sälja ut Ullevi. Han hade aldrig samma arenarockiga potential och förblev till mångt och mycket en amerikansk angelägenhet. Att han blev en större hjälte för Per Gessle än för Ulf Lundell känns på något vis alldeles självklart.
Det är också svårt att föreställa att Springsteen hade kunnat släppa ett album som ”Wildflowers” utan att det skulle ha tagit över resten av karriären.
För Petty kan skivan däremot beskrivas som ”the one that got away”, i alla fall här. I Sverige drunknade ”Wildflowers” 1994 i den mediala och publika upphetsningen över britpop och grunge, Oasis och Blur, Kurt Cobains självmord och ”Lejonkungen”.
Medlemmarna The Heartbreakers medverkar på skivan, men det är i första hand ett soloalbum. Som Petty själv sa: ”Det är jag som sjunger om mig själv.”
Ingen kallade ”Wildflowers” för det då, men det är ett skilsmässoalbum. De flesta artister brukar spela in desperationen, sorgen och frustrationerna efter att röken skingrats och separationen är ett faktum. Det smått unika med skivan är att Petty skriver och spelar in musiken två år innan han skiljer sig från sin första fru. I intervjuer verkar han inse vad som håller på att hända mitt under inspelningarna, eller efter sista tagningen av ”Wake up time”. Han tar farväl.
Allt det ger titelspåret, ”Only a broken heart”, ”Time to move on”, ”Hard on me” och ”Crawling back to you” en laddning och ett sound som inga andra av hans skivor har haft. Alla spår, även de mest bluesrockiga numren, hör hemma här. Även om man bryter loss dem och stoppar in dem i en annan spellista låter de bättre i rätt ordning och bakom det ljusbruna omslaget.
Boxen ”Wildflowers & all the rest” samlar det som valdes bort och blev över efter de kreativt rika inspelningarna med producenten Rick Rubin. Flera av låtarna dök senare upp i andra versioner på soundtracket till filmen ”She’s the one” och ”The last DJ”. Några av dem hade lätt kunnat ersätta vissa av de mer tröttsamma Led Zeppelin-riffen på originalalbumet. Andra liveupptagningar och demos blir sällan något mer än kuriosa.
Tom Petty slutade aldrig själv att prata om ”Wildflowers”. Han funderade ända fram till sin död 2017 på att spela hela skivan från början till slut live. Han kunde inte släppa den. Han visste att han aldrig riktigt kunde nå dit upp igen.
Det skulle bli värre efter 1994. Tom Petty var på väg att krascha. Det fanns något annat längre fram, han skulle klara sig och gå vidare, men först föll han ner mot nollpunkten. Depressioner och heroin slet sönder psyket och kroppen.
Han beskriver sammanbrottet på nästa album, ”Echo”. Titelspåret är fantastiskt men går knappt att lyssna på. Det finns inget vackert med orden som riktar sig direkt till ex-frun och barnen. Petty har själv sagt att han inte var i skick att vara i en studio på den tiden. Han hänger ut sig själv och sina närmaste på ett sätt som kanske inte var meningen.
2002 dog även The Heartbreakers dåvarande basist Howie Epstein. Drogerna tog honom. Med Epstein försvann också en själ och stämsång från musiken som Petty aldrig lyckades hitta igen.
Ironiskt nog spelade Tom Petty några av sina starkaste låtar och skivor samtidigt som allt sakta gick åt helvete. ”Wildflowers” borde rankas lika högt som ”Damn the torpedoes” och ”Full moon fever”.
Dubbelalbumet är brytpunkten mellan Pettys yngre och äldre år. Trippen som började med ”American girl” tar slut och sammanfattas i låten ”It’s good to be king”.
Tom Petty fick allt. Han blev kung. Det hjälpte inte.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik